Tolv migranter drunknar i Egeiska havet

Tolv migranter omkom på måndagen i försök att korsa Egeiska havet, uppgav grekiska myndigheter, i två separata händelser utanför öarna Lesbos och Samos. Bland de döda fanns ett spädbarn och fyra kvinnor.

Utanför Lesbos kolliderade en snabb båt med migranter med babord sidan av en polispatrullbåt. Sex personer dog – spädbarnet och de fyra kvinnorna bland dem – och åtta räddades, uppgav en kustbevakningstjänsteman för AFP. Utanför Samos kantrade en mindre båt: sex omkom, fem män och en kvinna, och fjorton räddades.

Egeiska havet är en flitigt använd rutt för migranter som korsar från Turkiet, och båda öarna ligger på Europeiska unionens yttre gräns. Enligt Internationella organisationen för migration har minst 1 209 migranter dött eller försvunnit i Medelhavet sedan årets början.

På måndagen spelade den grekiska staten båda sina roller på rutten inom loppet av några timmar: en polispatrullbåt påträffades med skador på babord sida efter kollision med en migrantbåt, och kustbevakningsbesättningar räddade tjugotvå personer på de två platserna. Dödsfallen registreras av en internationell organisation; avresorna fortsätter.

Bland de fjorton överlevande från överfarten utanför Samos fanns, enligt grekiska myndigheter, en misstänkt iransk arrangör – personen som betalats för att ordna passagen, ombord på båten när den kantrade.

Det är värt att stanna vid den sista detaljen. smugglarverksamheten är en marknad, och den existerar för att efterfrågan finns – en efterfrågan som skapas och upprätthålls av europeiska staters egna system: mottagningsavgifter, asylprocesser, sociala förmåner och det faktum att den som välkomnats in sällan tvingas lämna. Arrangören riskerar sitt eget liv ombord, men risken bär han tillsammans med passagerarna; kostnaderna för räddningsinsatser, mottagning och asylprocesser bär skattebetalarna. Så länge vinsten ligger hos arrangören och kostnaderna ligger hos staten kommer båtarna att fortsätta, oavsett hur många som drunknar.

Grekland står i praktiken ensamt om att vakta en yttre gräns som hela unionen har intresse av, medan Bryssel förhandlar med Ankara om stöd som regelbundet fryses eller omförhandlas. Frontstatens dilemma är gammalt: varje räddad människa signalerar att överfarten är hanterbar, varje drunknad blir en statistisk post i en internationell rapport. Ingen av delarna förändrar incitamenten för dem som betalar för passagen.

De grekiska öarnas läge gör dem till frontlinjen i en politik som Europa i praktiken har valt genom att inte välja. Tills kostnaderna för illegal migration hamnar hos dem som arrangerar den – och tills mottagningssystemen slutar fungera som subvention – kommer måndagar som denna att upprepas.