Fem stater i Centralasien planerar gasring för 5 miljarder dollar

Ett föreslagit gasnätverk på fem miljarder dollar skulle länka samman Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan i en enda ring, där de fem länderna delar på leveranser genom mer än 3 000 kilometer nya och uppgraderade rörledningar. Planen diskuterades vid den andra olje- och gasforumet för Centralasien i Tasjkent och skulle transportera runt 20 miljarder kubikmeter per år. Askar Ismailov, kazakisk energiexpert som först lanserade ringen vid förra årets forum, räknar grundkostnaden till fem miljarder dollar: två miljarder för nybyggnation, tre för modernisering och digitalisering.

Behovet är på allvar. Uzbekistans stora industrianläggningar producerade 24,2 miljarder kubikmeter gas mellan januari och augusti, en minskning med 16,3 procent jämfört med föregående år — i ett land som både är stor producent och stor konsument med stigande vinterbehov. Kirgizistan importerar sin gas. Tadzjikistan drivs på vattenkraft men köpte ändå 126,4 miljoner kubikmeter från Uzbekistan under första halvåret 2026. Kazakstan producerar gas, men större delen ligger i landets västra delar, långt från befolkningscentrumen. En ring skulle låta flödet gå baklänges när efterfrågan toppar: när grannarna behöver mer gas på vintern, "kan vi köra i omvänd riktning", säger Assylbek Jakiyev, ordförande för branschorganisationen PetroCouncil Kazakstan.

Det ringen saknar är pengar och underskrifter. Ingen finansieringsstruktur har presenterats, inget avtal finns mellan de fem regeringarna och ingen byggtidtabell är satt. Global Gas Centre — en ideell geneveorganisation som samlar gasindustrins toppchefer, som tagit Ismailov som rådgivare och driver förslaget aktivt — skrev i maj en avsiktsförklaring med myndigheterna i Karakalpakstan, den autonoma republiken inom Uzbekistan. Dess verkställande direktör Valérie Ducrot menar att ringen "kommer att stärka leveranssäkerheten i alla dessa länder". Ismailov uppger samtal med potentiella investerare från Kina och Mellanöstern och att det uzbekiska statsföretaget Uzbekneftegaz visat intresse efter preliminära förhandlingar.

Här syns det klassiska mönstret när stater bygger gemensam infrastruktur: visionerna är stora, men ingen vill stå för räkningen. Ett privat finansierat nätverk av denna storlek hade krävt bindande kontrakt och betalningsansvar innan första spadtaget — här räcker det med avsiktsförklaringar och forumfotograferingar. De fem regeringarna har alla incitament att låta grannen gå först, och Genèveorganisationens roll som pådrivare ersätter inte den saknade risken som någon faktiskt måste bära.

Utöver finansieringen krävs avtal om leveransvolymer, transitregler och vilka rörledningsavsnitt som kan bära gas i båda riktningarna. Uzbekistan väntar inte på sina grannar: fem nya gaskondensatfält har hittats i år, 80 borrhål har tagits sedan januari och 40 fler planeras innan året är slut. Detta är troligen framtiden för regionen — enskilda stater som säkrar sin egen försörjning — snarare än en multinationell ring som kräver att fem regeringar enas om volymer, transittariffer och vem som betalar när något går fel. Om ringen blir av lär det vara för att Kina eller Gulfstaterna ser ett eget intresse, inte för regionens leveranssäkerhet i sig.