Afrika

Amerikanska läkemedelsbolag intresserar sig för gabonsk ritualväxt iboga som beroendemedel

Trump har undertecknat direktiv om behandlingsväg och Texas satsar 50 miljoner dollar på studier, men växten växer långsamt i Gabons byar och skördas enligt bwiti-traditionen under ritualformer

Bilder

A Bwiti ceremony where participants consume the bitter iboga root bark. Photograph: Jorge Fernández/LightRocket/Getty Images A Bwiti ceremony where participants consume the bitter iboga root bark. Photograph: Jorge Fernández/LightRocket/Getty Images theguardian.com
Iboga is consumed in a ritual ceremony. Photograph: Jorge Fernández/LightRocket/Getty Images Iboga is consumed in a ritual ceremony. Photograph: Jorge Fernández/LightRocket/Getty Images theguardian.com
Yann Guignon, president of Blessings of the Forest, a conservation organisation. Photograph: Courtesy of Blessings of the Forest Yann Guignon, president of Blessings of the Forest, a conservation organisation. Photograph: Courtesy of Blessings of the Forest theguardian.com
Iboga root powder. An executive order by US president Donald Trump that names ‘ibogaine compounds’ looks set to increase demand for the plant. Photograph: Molly Helfend Iboga root powder. An executive order by US president Donald Trump that names ‘ibogaine compounds’ looks set to increase demand for the plant. Photograph: Molly Helfend theguardian.com
Maman Djédjé, in purple, with three other family members at her temple. Photograph: Molly Helfend Maman Djédjé, in purple, with three other family members at her temple. Photograph: Molly Helfend theguardian.com

Ett långsamt växande regnskagsbuskar i Gabon har blivit mål för amerikanska läkemedelsbolag. Anledningen är ibogain, ett ämne ur buskens rotbark som snabbt fått rykte om sig att kunna behandla beroende. I april skrev Donald Trump under en verkställande order som nämner "ibogainföreningar" och uppdrar åt federala myndigheter att skapa en behandlingsväg för utvalda patienter. Texas har beviljats 50 miljoner dollar till en studie på flera center, och förre guvernören Rick Perry har blivit ämnets mest synliga politiske förkämpe.

Tabernanthe iboga har länge konsumerats som bitter rotbark i gabonesiska rituella traditioner. I Misoko Bwiti, en gren av traditionen som ägnar sig åt läkedom och spådom, tas kunskapen om växten emot, som utövaren Apollon Obolo uttrycker det, "från generation till generation". "I Gabon talar vi inte om iboga. Vi talar om Bwiti. Iboga är bara ett element", säger han.

Det amerikanska intresset är nyare och rör sig snabbare. Tidiga observationsstudier rapporterar kraftigt minskade abstinensbesvär och begär efter en enda behandling med ibogain. En studie från 2024 följde trettionio manliga amerikanska specialförbandsveteraner, de flesta med lindrig traumatisk hjärnskada, som fick ibogain kombinerat med magnesium; en månad senare hade deras genomsnittliga värden för posttraumatiskt stressyndrom, depression och ångest sjunkit med minst 81 procent, och funktionsnedsättningarna låg inom intervallet "ingen funktionsnedsättning". Studien var liten, okontrollerad och omfattade även kompletterande terapier, så den kan inte fastställa effekt — författarna själva kräver kontrollerade prövningar.

Pengarna väntar inte på sådan forskning. Privata kliniker säljer redan behandlingen, och det som verkställande ordern inte berör är busken själv: långsam i tillväxt, odlad i gabonesiska byar och insamlad från vilda bestånd, ofta under rituella former. En rapport från 2012 av Yann Guignon, ordförande för den ideella organisationen Blessings of the Forest, redovisar hur utövare beskriver vild iboga som något som måste betraktas i relation till hela skogen — man följer de djur som äter dess frukt.

Det finns en klassisk mönsterbild här. Den amerikanska staten, som länge låst sig fast i ett misslyckat narkotikaförbud, upptäcker nu att ett naturligt ämne kan fylla ett enormt behov av beroendevård — och den inhemska industrin rör sig omedelbart. Kliniken Beond i Cancún tar upp till 19 500 dollar för ett ibogainprogram. Frågan är vem som bär kostnaderna när efterfrågan exploderar. Inte de amerikanska bolagen, och inte de amerikanska patienterna, utan de gabonesiska byarna som odlar växten och de vilda bestånden som skördas. Växtens livscykel, som mäts i årtionden, ställs mot en marknad som mäts i kvartal.

Utanför Libreville äter deltagarna i ett tempel rotbarken i en ceremoni som kallas Mubindu, som löser den börda som släktingar och vänner bär efter ett dödsfall. Gabon har en reell möjlighet att sätta villkoren: patent, avgifter, odlingssystem som gynnar de lokala samhällen som bevarat kunskapen i århundraden. Men erfarenheten från liknande konflikter — afrikanska råvaror, västerländska bolag, snabba pengar — tyder på att det krävs en medveten statlig motpart för att incitamenten inte helt ska luta åt det håll där skogen skördas och värdet hamnar någon annanstans. Det vore naivt att räkna med att Washington eller Texas har gabonesiska byars intressen i åtanke.