Elbilsförsäljningen exploderar i Europa och tillverkarna hinner inte med, traditionella bilmärken fyller fortfarande beställningar från vårens kökökning

Försäljningen av elbilar har skjutit i höjden i Europas största marknader sedan våren, och tillverkarna hinner inte ikapp. "Varumärkena har inga bilar i lager för att möta efterfrågan", säger analytikern Luis Valdés till EL PAÍS. De traditionella biltillverkarna arbetar fortfarande av beställningar från mars och april, då efterfrågan började stiga kraftigt. Bakom köerna ligger den andra energikrisen på mindre än fem år — den första utlöstes av kriget i Ukraina, den andra av kriget i Mellanöstern.

Det är räkningen som flyttat konsumenterna, inte politikernas klimatmål. Europeiska unionen lade förra året mer än 300 miljarder euro på olja och gas, och Jan Rosenow vid Oxfords universitet räknar med att blockaden av Hormuzsundet ensamt lade ytterligare 50 miljarder euro till notan. Bensinpriserna steg över hela kontinenten. EU-kommissionen uppskattar att elektrifieringen skulle minska bördan med upp till 260 miljarder euro till 2040.

Registreringssiffrorna visar vart pengarna går. I Norden är bensin- och dieselbilar redan en marginell företeelse. I Portugal och Belgien är varannan ny bil helt elektrisk; i Frankrike och Tyskland var tredje. Spanien halkar efter de stora marknaderna med 400 000 elbilar på vägarna. Utanför garaget ökade installationerna av förnybar energi med 15,5 procent i världen förra året — ett rekord — och den globala lagringen av el beräknas fördubblas i år.

Även prisargumentet har vänt. I åratal tävlade elbilarna enbart om totalkostnaden över livslängden, där besparingar vid pumpen kompenserade det högre inköpspriset för dem som körde många mil. I Europa är inköpspriserna för el- och förbränningsmodeller i dag i praktiken desamma; i Kina är jämförbara elbilar redan billigare än sina bensindrivna motsvarigheter. Den största kvarvarande kostnadsposten, batteriet, faller i pris.

Det är värt att notera vad som faktiskt driver omställningen: inte subsidier eller förbud, utan priserna på den energi Europa tvingas importera. När en kontinent lägger hundratals miljarder euro årligen på olja och gas från politiskt instabila regioner slutar energival vara en ideologisk fråga och blir en ren kostnadsfråga. Konsumenter och företag, som bär kostnaderna själva, har räknat — och handlat därefter. Det är en påminnelse om att marknaden ofta löser problem snabbare än byråkrater i Bryssel, som gärna tar åt sig äran för en utveckling de i grunden bara har beskattat.

Oljeproducenterna läser samma siffror. Bruce Douglas vid Global Renewables Alliance pekar på ett sjutton procents årsfall i Kinas oljeefterfrågan för transporter — delvis beroende på mindre körning, delvis på ett strukturellt skifte mot elbilar — och kallar det "början på slutet för den fossila eran", en nedgång han väntar sig blir gradvis snarare än plötslig.

Till och med oljeindustrin själv har fattat vad som händer. Chefen för TotalEnergies, ett av världens största oljebolag, kallade de senaste sex månadernas elbilsförsäljning "spektakulär" och pekade ut elektrifieringen av lastbilar som nästa revolution. När oljejättarna själva börjar tala om oljans slut är det sällan av ideologiska skäl — det är för att siffrorna inte går att förneka.