Uppsala granskar hushållssopor påsäck för påsäck vid Hovgården

På återvinningsanläggningen i Hovgården öster om Uppsala granskar man kommunens hushållsavfall påse för påse. Stekpannor dyker upp där de inte ska. Samma sak med mobiltelefonladdare. Tonvis med mat hamnar i fel säckar. Uppsala Vatten, som ansvarar för avfallshanteringen i kommunen, har gjort sorteringsanalyserna sedan 2022, och bilden de ger är entydig: hushållen sorterar sämre än de tror.

Misstagen kostar pengar och kan driva upp avfallstaxorna — för alla. Den som sköljer, viker och sorterar noggrant betalar samma avgiftshöjning som den som slänger stekpannan bland matresterna. Analyserna dokumenterar skillnaden mellan dem; avgiften gör det inte. Kostnaden för slarvighet fördelas över kollektivet, och incitamentet att sortera noggrant förblir en samvetsfråga snarare än en ekonomisk. Det är ett klassiskt exempel på vad som händer när ansvaret individualiseras men kostnaderna socialiseras: den som gör rätt får ingen belöning, den som slarvar betalar nästan ingenting.

Andra änden av kedjan redovisas redan i Västerbotten. Där bränner avfallsbolaget Vakin nio ton sorterade textilier varje vecka. Hushållen har gjort det sortering lagen kräver, men Human Bridge har dragit sig ur sitt avtal och ingen insamlare vill betjäna Norrland, så det färdigsorterade materialet går till förbränning. Det utökade producentansvaret, som skulle flytta skyldigheten över på industrin, träder i kraft först 2028. Staten har lagstiftat om efterfrågesidan av återvinningen — hushållen måste sortera — medan insamlingskapacitet och logistik överlåts att uppstå av sig själva. Uppsalas analyser mäter hur väl invånarna följer reglerna. De kan inte skapa någonstans för det sorterade materialet att ta vägen.

Detta är mönstret återkommande i svensk miljöpolitik: kraven hamnar på enskilda hushåll medan systemet runt omkring får växa fram i sin egen takt — eller inte alls. Folkhemmets ursprungsideal byggde på att kollektiva lösningar och individuellt ansvar skulle hänga ihop, men i praktiken betalar den flitige för den slarvige, och staten ålägger skyldigheter utan att säkerställa att infrastrukturen finns på plats. Textilinsamlingen är bara det senaste exemplet: lagstiftningen kom, insamlarna uteblev, och resultatet är att noggrant sorterade textilier eldas upp vecka efter vecka.

Mellan dessa två poler sitter hushållet, ålagt att sortera en växande lista av fraktioner med hjälp av instruktioner, samvete och en kollektiv avgift. Analyserna i Hovgården har pågått sedan 2022. Stekpannorna fortsätter att komma.