Federal domstol slår fast att Trumps energiminister tvingade kolkraftverk att gå på villovägar

En enig domarkollegium vid en federal appellationsdomstol har slagit fast att energidepartementets nödorder, som tvingar ett kolkraftverk i Michigan att fortsätta drivas efter planerad nedläggning, var olagliga. Det fanns ingen verklig nödsituation som kunde rättfärdiga att man åsidosatte Michigans egna regulatorer. Kraftverket J.H. Campbell i West Olive har kostat energibolaget Consumers Energy 295 miljoner dollar sedan maj 2025, pengar som i stället kunde ha sparats genom nedläggningen – närmare 600 miljoner dollar var den beräknade vinsten av att stänga anläggningen.

Rättsinstrumentet är paragraf 202(c) i Federal Power Act, stiftad av kongressen 1935. Ari Peskoe, chef för Electricity Law Initiative vid Harvards juristfakultet, påpekar att bestämmelsen legade trälg i decennier och under de senare tjugo till trettio åren använts nästan uteslutande vid väderrelaterade händelser, med order som varat i några dagar. I samtliga tidigare fall hade ett energibolag, ett nätbolag eller en delstatlig regulator begärt ingripandet. President Donald Trumps energiminister Chris Wright utfärdade kolorderna utan att någon bett om dem; vissa parter hade tvärtom uppmanat departementet att avstå.

Wright åberopade bestämmelsen i maj 2025 för att hålla Campbell-verket igång efter dess planerade nedläggning den 31 maj och förnyade ordern fem gånger till, med liknande tvångsbeslut för kraftverken Craig i Colorado samt Schahfer och Culley i Indiana – alla motiverade med nätets driftsäkerhet. Craig Enhet 1 hade dessutom drabbats av ett mekaniskt haveri elva dagar före Wrights order den 30 december och stod redan stilla när den beordrades fortsätta bränna kol.

Stämningsansökningarna kommer från Craigs egna ägare. Tri-State Generation and Transmission, en ideell landsbygdskooperativ organisation, och Platte River Power Authority, ett offentligt kraftbolag, hävdar att order strider mot grundlagen och federal lagstiftning. Deras kamp för rätten att stänga sitt eget kraftverk har nått en federal appellationsdomstol i Washington. Domen den 11 september, författad av domare Cornelia Pillard, ogiltigförklarade de två första Campbell-ordererna; administrationen har till omkring slutet av oktober på sig att överklaga, och Peskoe räknar med att resterande order faller snabbt om domen står sig.

Kostnaderna går för övrigt inte via statsbudgeten utan via elräkningarna. I augusti tillät federala regulatorer Consumers Energy att fördela Campbell-kostnaderna över nätets norra och centrala regioner, som sträcker sig från North Dakota och österut, och Michigans justitieminister Dana Nessels kansli har åberopat siffran 295 miljoner dollar. Med veckor kvar till valdagen visar opinionsundersökningar utbrett motstånd mot utbyggnaden av artificiell intelligens, som drabber elräkningar och elnät. Kampanjer i Michigan, Colorado och Indiana väver in de tvångsförlängda kraftverken i ett argument om hushållsekonomi. Ingen annan fråga väger tyngre i opinionen än just priserna.

Wrights senaste förlängning, utfärdad den 25 september, håller Craig Enhet 1 igång fram till juldagen – ett helt år förbi det nedläggningsdatum dess ägare själva valt.

Ur europeisk synvinkel är fallet lärorikt på flera sätt. Det visar hur en central maktapparat kan använda åttio år gamla nödbestämmelser för att åsidosätta lokala beslut – och hur kostnaderna smidigt skjuts över på konsumenterna i stället för att synas i offentliga räkenskaper. Det är samma mekanism som gör statliga storskaliga projekt så svåra att hejda: beslutsfattarna bär inte kostnaden, elräkningens betalare gör det. Samtidigt är det värt att notera att det här inte är ett angrepp på privat ägande i sig – det är ägarna själva som driver målet. Problemet är den federala makten som vägrar låta dem sluta betala. Svenska läsare känner igen mönstret från debatterna om Folkhemmets egna stora system, där kostnaderna för beslut ofta hamnade hos dem som inte fattade dem.