Ny biografi lyfter Arne Mattsson ur Bergmans skugga

Bilder

×

dn.se

Regissören Arne Mattsson 1971. Foto: Roger Tillberg/TT Foto: Roger Tillberg/TT

Omslaget till boken ”Arne Mattsson. Film till varje pris”. Foto: Appel förlag Foto: Appel förlag

Folke Sundquist och Ulla Jacobsson i ”Hon dansade en sommar”. Foto: Nordisk Tonefilm Foto: Nordisk Tonefilm

Det berömda månskensbadet i ”Hon dansade en sommar” (1951). Foto: Arkivbild: Svenska Filminstitutets bibliotek. Foto: Arkivbild: Svenska Filminstitutets bibliotek.

‹ ›

En ny biografi lyfter Arne Mattsson ur Ingmar Bergmans skugga. "Arne Mattsson. Film till varje pris" är skriven av Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren, utgiven på Appell Förlag och omfattar 256 sidor. Boken bygger på regissörens ofullbordade memoarer, som bar det självironiska och bittra arbetsnamnet "I Bergmans skugga", samt på opublicerade intervjuer från 1991 med hans mångåriga manusförläggare Stina Klemming, där han "berättade allt och lite till". Jacob Lundström recenserar boken i DN.

Mattsson föddes i Uppsala 1919, son till två sjuksköterskor, och var fem år när familjens hem hyrdes ut som filmhögkvarter för den jättelika produktionen "Karl XII", med slaget vid Narva uppställt på Uppsalaslätten. En regissörsassistent på filmen förklarade för honom att filmen är djävulens uppfinning, och att man därför måste stå väl med djävulen själv om allt ska gå rätt till.

Under 45 år gjorde Mattsson 60 spelfilmer; bland svenska regissörer gjorde bara Gustaf Molander fler. "Hon dansade en sommar" (1951), med Ulla Jacobsson och Folke Sundquist som ett nyförälskat par som badar naket i månljus — socknens präst, spelad av John Elfström, fördömer romansen som slutar tragiskt — blev en internationell sensation. Inför den amerikanska premiären tvingades en pastorchef intyga att filmens kärleksbudskap inte stod i strid med kristna värderingar. I Sovjetunionen marknadsfördes den istället som ett ungdomsuppror mot kyrkan — samma film, två helt olika säljargument beroende på marknad.

Den succén nådde han aldrig igen, men han fortsatte ändå göra filmer: krigsdramat "Kärlekens bröd", som retade upp den sovjetiska delegationen i Cannes 1954, de populära Hillman-deckarna 1958–63, och lågbudgetskräckfilmen "Mask of murder", den enda rollista som någonsin förenade Christopher Lee och Hjördis Pettersson. Kritikerna slaktade honom, Bergman hånade honom och Filminstitutet ignorerade honom — DN:s rubrik placerar honom i skuggan av "skitstöveln" Bergman — ändå säkrade Mattsson finansiering för film efter film, och biopubliken tyckte om honom då och då. Det är en påminnelse om att den svenska filmelitens institutioner alltid haft egna preferenser, medan publiken och marknaden bedömt med andra mått.

Recensionen publiceras mitt i en svensk filmkris där publiken prenumererar på strömningstjänster istället för att gå på bio, och filmskapare väntar på gröna ljus som en försvagad finansiering kanske aldrig tänder för.

Bokens författare, forskare som tidigare skrivit en biografi över Julia Caesar, beskrivs av Lundström som källkritiska och noggranna med att verifiera varje bra historia. Mattsson håller inte med om att han ljuger, men medger gärna att han gillar att berätta. Enligt hans eget utsago beslagtogs en av hans allra bästa filmer av Kronofogden under det oroliga 1980-talet, och den har aldrig visats offentligt.