Gäng stal 33 kilo kokain från nätverket Foxtrot och gömde sig i hyd stuga i Värnäs i norra Värmland
Grannar ringde polisen först efter en månad när skottlossning hördes i skogen, ägaren Jörg Sticken ser ingen skillnad mellan fritidsuthyrning och gömställe från uppfarten
Bilder
Jörg Sticken och Håkan Svartvik är inte förvånade över att kriminella personer väljer att gömma sig i Värnäs. ”Det måste vara perfekt för det” säger de.Foto: Lisa Olaison
Lisa Olaison
En kriminell grupp stals 33 kilogram kokain från nätverket Foxtrot och flydde sedan till en hyrd stuga i Värnäs utanför Stöllet, i skogslandet i norra Värmland. Ungefär en månad senare larmade boende i området polisen efter misstänkt skottlossning. Det fanns människor i kamouflagkläder som sprang omkring, sedan smällde det igen, berättar Håkan Svartvik, som bor i närheten.
Stugan ägs av Jörg Sticken, som hade hyrt ut den. Varken han eller Svartvik är förvånade över att kriminella väljer Värnäs som gömställe. Det måste vara perfekt för det, säger de.
Händelseförloppet skissar på logistiken i en narkotikakonflikt. Kokainet stals i staden; de som tog det behövde någonstans att invänta konsekvenserna, någonstans där ingen såg när de kom och gick. En hyrd stuga erbjöd precis det, och i ungefär en månad höll arrangementet. För ägaren såg transaktionen ut som vilken uthyrning som helst – skillnaden mellan ett fritidshus och ett gömställe syns inte från uppfarten. Det som bröt arrangementet var inte patruller eller kameror utan grannar som hörde skott och tog telefonen. Polisen fick kännedom om gömstället genom de samtalen, en månad efter att hyresgästerna anlänt.
Stugan är ett vitt trähus som nås via en grusväg som slingrar uppför en brant backe genom två skarpa hårnagar. Närmaste granne är skogen.
Det är värt att notera vad som faktiskt löste fallet: inte övervakning, inte statliga åtgärdsprogram, utan grannar som agerade. I glesbygden är det den lokala gemenskapen som bär kostnaden för tryggheten – de som bor där ser, hör och reagerar. Polisens närvaro i norra Värmland är tunn, och myndigheternas förmåga att förekomma sådana här situationer är begränsad. När en hyresvärd inte har något sätt att avgöra vem som hyr, och när polisen först får reda på saken en månad senare via ett grannsamtal, visar det var den verkliga säkerheten finns: hos människor med egenintresse av att bo i ett lugnt område. Det är en privat ordning som fungerar – tills staten i stället för att stärka den behandlar landsbygden som en postnummerlottning.