Polly Toynbee: Storbritannien släpper 2 000 fångar i förtid till kriminalvård på hälften av bemanningen

Cirka 2 000 fångar släpps i förtid i Storbritannien den här månaden — rakt in i en frivård som riksräkningsverket konstaterar har hälften av den bemanning som krävs för att övervaka dem. Fackförbundet Napo inledde denna vecka en omröstning om strejk vid sin kongress i Newcastle, och avslog ett löneerbjudande på fem procent som ligger under vad kommunalanställda, poliser och socionomer får. "Snälla, inga tomma fraser", sade Napos ordförande Ben Cockburn inför justitieministerns anförande. "Berätta inte för oss hur bra vi gör ett oerhört svårt jobb. Det vet vi."

Siffrorna som Polly Toynbee redovisar i Guardian beskriver ett system som prissatts under sin funktion. Bemanningen ligger 25 till 30 procent under målnivån; den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro är psykisk ohälsa; regeringen avskaffade sitt verktyg för att mäta arbetsbördan i september — månaden innan den senaste frisläppningsomgången. Institute for Government fann att bara 55 procent av de elektroniska fotbojorna monterades i tid. Elva vandrarhem och sju mellanhus som hjälpte till att övervaka frisläppta fångar har nyligen stängt — för renovering och på grund av personalbrist. Antalet dömda som begår allvarliga nya brott under frivård har ökat, och statsrevisionskommittén skriver ökningen på personalbristens konto. Statens svar är att utbilda ytterligare 1 300 frivårdstjänstemän — ett antal Napo kallar otillräckligt, eftersom så många nyanställda slutar så snart de möter övergreppen, hoten och stressen i jobbet.

Bakgrunden är lärorik. Chris Grayling delade 2012 upp frivården i 21 privata bolag och överlät låg- och medelriskfall till entreprenörer, medan de allvarliga fallen behölls i offentlig regi. Bolagen underinvesterade, erfaren personal lämnade, inget av det utlovade nytänkandet infriades, och hela upplägget skrotades 2021 — då arbetskraften delats itu två gånger om och de rutinerade tjänstemännen var borta. Napo lägger nu fotbojornas misslyckanden på samma instinkts konto: kontrakter till lägsta anbudsgivare, till priser som garanterar att jobbet inte görs ordentligt.

Här syns ett klassiskt mönster. Privata entreprenörer ställer högre krav än staten — de bär kostnaderna själva — men bara när kontrakten prissätts ärligt. När staten köper tjänster till konstlat låga priser får den exakt den kvalitet den betalat för, och sparandet är en illusion: räkningen hamnar i stället hos skattebetalaren i form av återfall i brott och nödbemanning.

Den planerade stridsåtgärden är enkel: frivårdstjänstemännen kommer att arbeta strikt enligt kontrakt och vägra obetald övertid — en passande ordning för en verksamhet som själv behandlats strikt enligt kontrakt i ett decennium. Storbritannien fortsätter att döma människor till övervakning den inte finansierat, och uttrycker sedan förvåning över vad som går ut genom fängelseportarna. Det är ingen förvåning. Det är aritmetik.