Franska statsobligationer handlas nära fem procent, högsta nivån sedan 2002

Frankrikes tioåriga statsobligation, Obligation assimilable du Trésor, handlas nära fem procent – den högsta nivån sedan 2002 och en uppgång från cirka 3,5 procent i juni. Räntan har stigit mer än 100 punkter sedan början av augusti, och skillnaden mot tyska bunds har växt förbi 1,5 procentenheter, ett avstånd som förr var typiskt för euroländernas sydliga låntagare.

I en global räntestegning som inleddes med året och förstärktes av Iran-kriget har eurozonens näst största ekonomi rört sig längre än nästan någon annan. Vikram Rai, chefsekonom vid TD Bank, pekar på att Frankrike utmärker sig bland industriländerna: de långa räntorna har stigit på alla stora marknader, men de franska obligationerna har haft en oproportionerligt kraftig rörelse, vilket speglar politisk osäkerhet och en svag statsfinansiering. Doug Porter, chefsekonom vid Bank of Montreal, skrev i ett notat den 2 oktober att räntestegningen den veckan tog "en mörkare vändning", med stigande räntor i stora delar av Europa – särskilt i Frankrike.

Skulden bakom rörelsen ligger nära 120 procent av BNP, dubbelt så mycket som EU:s regler föreskriver, som Yoshio Nozawa, professor i finansiering vid Torontos universitet, uttrycker det. En betydande del av de inkomster den franska staten samlar in går redan till räntebetalningar; varje omprissättning förstorar en räkning som måste finansieras genom att emittera fler obligationer till de nya räntorna. Frankrike går mot ett valår, och Nozawas oro riktar sig framåt: om populistiska ledare väljs förväntas underskottsproblemen förvärras.

Omprissättningen stannar inte längre kvar i Paris. USA:s tioåriga statsobligation ligger nära fem procent, ned från en topp på 5,3 procent men upp från ungefär fyra procent i mars; Kanadas tioåriga ränta ligger nära 3,8 procent. Vissa franska obligationer följer de amerikanska i lås steg, och ekonomer frågar sig öppet om Frankrike står inför ännu en eurozonkris.

Det är värt att notera hur räntemarknaden nu gör det arbete som Europeiska centralbanken och EU:s institutioner länge skjutit framför sig. När politiker i Paris under årtionden utlovat välfärd utan finansiering är det slutligen obligationshandlarna – inte Bryssel – som tvingar fram räkenskapen. Franska skattebetalare får betala priset för en politisk klass som länge antagit att någon annan bär kostnaderna. Den svenska erfarenheten av att hålla statsskulden i schack under 1990-talets kris visar att sådan disciplin sällan kommer frivilligt från makthavarna; den kommer när marknaden slutar blunda.

Artikeln publicerades ursprungligen i en kanadensisk tidning, skriven för låntagare som undrade vad franska obligationer har med deras egna räntor att göra.