Storbritannien vill utvidga TV-licensen till Netflix och YouTube, BBC:s intäkter har sjunkit med över en miljard pund på tio år och en halv miljon hushåll slutade betala förra året, staten följer efter publiken dit den flytt

Bilder

standard.co.uk

I Storbritannien betalar alla som äger en tv redan tv-avgiften till BBC — 180 pund sedan i april — oavsett om de tittar på BBC eller inte. Enligt uppgifter till The Independent ska den skyldigheten nu utsträckas till strömningstjänster som Netflix, Amazon, Disney+ och YouTube, vilket stänger den flyktväg som telefoner, surfplattor och datorer öppnat. En vitbok om BBC:s nya stiftelsestadgar väntas före jul och ska reglera hur bolaget styrs, granskas och finansieras från 2028.

Förslaget har redan döpts till "YouTube-skatten", efter den största videoplattformen i Storbritannien. Logiken är aritmetisk snarare än konspiratorisk: BBC:s avgiftsintäkter har sjunkit med över en miljard pund i real termer det senaste decenniet, och 2026 års årsredovisning visade att tv-licenserna minskade med över en halv miljon enbart under räkenskapsåret 2025/26. Publiken vandrar till tjänster som inte betalar för BBC — så staten föreslår att följa efter publiken och ta ut avgiften där i stället.

Kulturdepartementet (DCMS) hävdar att nuvarande modell är "föråldrad och inte längre ändamålsenlig", konstaterar att en hushållsavgift — som skulle tas ut på varje hushåll oavsett användning — skulle vara svår att införa, och antyder att själva avgiften skulle kunna sänkas från 180 pund. BBC håller med om att modellen är föråldrad, vilket är en annan sak än att hålla med om att bolaget är underfinansierat. BBC:s verkställande direktör Matt Brittin sade förra månaden att han vill ha BBC-innehåll på Netflix, YouTube, TikTok, Spotify och Instagram — "överallt där publiken finns" — och har själv luftat idén om en hushållsavgift.

Frågan som vitboken ska besvara är inte hur BBC överlever, utan vem som tvingas bära det. En Netflix-prenumerant som aldrig öppnat BBC:s spelare iPlayer skulle enligt det rapporterade förslaget finansiera en public service-institution vars egen publik minskar år för år — medan plattformarna som faktiskt lockar tittarna får behålla sina marginaler orörda. DCMS säger att varje ny modell måste vara "rättvis mot alla som betalar den". De drygt en halv miljonen hushåll som slutade betala förra året har redan avgivit sin röst.

För en svensk läsare känns mönstret bekant. Även här hemma debatteras public service-finansieringen periodvis, och SVT:s ståndpunkt har länge varit densamma som BBC:s: modellen är föråldrad, men avgiften ska ändå behållas — gärna bredare uttagen. Problemet med en skattefinansierad institution som förlorar sin publik är dock detsamma oavsett land. När betalningsviljan faller finns alltid en frestelse att använda lagstiftningen i stället för att vinna tillbaka publiken. Incitamenten är tydliga: institutionen bär inte själv kostnaden för sitt innehålls konkurrenskraft, och de som fattar besluten om avgiften är inte de som betalar den. Att kalla det "rättvist" är en fråga om perspektiv — för dem som redan röstat med fötterna är det i grunden en fråga om tvång.