Världsbanken och IMF möter 20 000 deltagare i Bangkok medan biståndet krymper
USAID är avvecklad och USA blockerar varje ökning av bankens utlåning, skuldfria stater som Somalia kan varken låna eller locka kapital och ingen finansiell ingenjörskonst skapar bidrag
Bilder
A young boy and his mother struggle to lift a heavy bag of maize into their wheelbarrow at a distribution center in the Bentiu internally displaced persons camp, Unity State, South Sudan (AFP/Getty)
AFP/Getty
Nästan 20 000 människor har samlats i Bangkok för Världsbankens och Internationella valutafondens årsmöten. Dagordningen är i praktiken en förteckning över det som inte längre finns. USA:s biståndsverk USAID är avvecklat, de europeiska biståndsbudgetarna krymper, och de tjänstemän från världens sköraste stater som reste till Thailand kom, som en av dem sade till The Independent, »av ren rutin: vi har ingen verklig förhoppning att situationen ska förbättras."
Ekonomin är strukturell, inte konjunkturbetingad. Sköra stater — Somalia, Tchad, Sydsudan, Burundi — kan inte låna, eftersom deras ekonomier inte klarar av att betjäna skulder, och de kan inte locka privat kapital, eftersom investerare inte satsar pengar i länder där regeringen kanske inte överlever projektet. Det som återstår är bidrag, och bidragen är precis det som har skurits bort. En tjänsteman från ett av de minst utvecklade länderna sammanfattade det bart: landet kan varken låna eller få bidrag, och har därmed ingen finansieringsväg alls.
Mötets tekniska kärna är en uppsättning »kapitalförstärknings«-åtgärder — balansräkningskonstruktioner som låter Världsbanken belåna mer privat kapital intill sina lån. Clemence Landers vid Center for Global Development, på plats i Bangkok, var knapp om begränsningarna: åtgärderna ökar hur mycket det multilaterala systemet kan stödja, men de gör inte lånen billigare, och ingen finansiell konstruktion skapar bidrag. »Enda vägen är att givarna skrapar ihop mer pengar."
Hon pekade också ut hindret för att utöka bankens utlåningskapacitet: USA, »den niohundra kilo tunga elefanten i rummet«, blockerar för närvarande varje ökning. Under tiden fortsätter USA:s krig i Mellanöstern och stängningen av Hormuzsundet att slå hårdast mot de fattiga länderna, och årets super-El Niño väntas förstöra skördar i hela Globala söder och kasta tiotals miljoner människor in i svält.
Sex decenniers bistånd byggde något — men det det byggde, i många länder, är en budget där givarflödena är den största enskilda inkomsten, utan någon inhemsk skattebas som kan ersätta dem. Neddragningen blir nu ett prov på vilken av de två som faktiskt konstruerades: en ekonomi eller en beroendeställning. Det är ett mönster som borde bekymra även svenska skattebetalare, där biståndslinjen länge utgjorde en helig ko i statsbudgeten — pengar som flödar ut utan att någon institutionell mekanism bygger självförsörjning i mottagarländerna.
Storbritannien, som tar över ordförandeskapet i G20, tillkännagav att man kommer att driva frågan om en »ny överenskommelse« för utveckling — ett löfte om pengar, vid ett möte som sammankallats just för att pengarna tog slut. Symboliken är träffande: ännu ett löfte om framtida medel från institutioner vars huvudsakliga produktion genom åren har varit löften om framtida medel.