Gymkedjan David Lloyd stänger män från spa-pass

David Lloyd, ett av Storbritanniens största gymkedjor, har stängt av män från spa-avdelningarna på sina anläggningar. Det officiella skälet: vissa kvinnliga medlemmar känner sig, av religiösa skäl, obekväma med att dela spa med män. Beslutet har väckt en debatt om likabehandling.

Båda sidor argumenterar i jämlikhetens namn. Kritiker kallar uteslutningen av män diskriminerande; försvararna svarar att kvinnor som inte kan klä av sig i blandat sällskap i praktiken hålls utanför spaet helt, om inte särskilda tider avsätts. Vad ingen bestrider är vem som beslutade: inte en myndighet, inte en kommun, inte en lagstiftare — utan ett företag som läser av sin egen medlemskår och väljer vilka kunder som ska få plats i schemat.

Där ligger skillnaden mellan den här konflikten och motsvarande fall i den offentliga sektorn. En privat kedja som begränsar sina egna tjänster bär konsekvenserna själv. Medlemmar som inte tolererar policyn kan säga upp sig och flytta sina avgifter till konkurrenten på andra sidan gatan; kedjans bokslut registrar domslutet vid nästa förlängningsperiod. När en offentlig aktör stänger en verksamhet för en grupp finns ingen utväg för de uteslutna — kostnaden sprids på skattebetalare som inte kan hålla inne betalningen, och tjänstemännen som upprättade tidtabellen står inte till ansvar för något slags bokslut alls. Hos David Lloyd har notan en mottagare.

Ingen lag krävde ändringen och ingen tillsynsmyndighet beordrade den. Tidtabellen är en affärsmässig bedömning av vilka medlemmar kedjan har minst råd att förlora. Om tillräckligt många medlemmar protesterar krymper passen; om tillräckligt många kvinnor använder dem sprider de sig. Kedjan har skäl att ta reda på vilket, eftersom den betalar för svaret oavsett utgång. Jämlikhetslagstiftningen kan komma att anropas — båda sidor citerar den redan mot varandra — men de avgörande rösterna hamnade aldrig i en domstol. De sitter hos medlemmar med autogiro.

Frågan är vad detta lär oss i en svensk kontext. Hade motsvarande beslut fattats av en kommunal badhusförvaltning under Folkhemmets arv av enhetliga, politiskt styrda verksamheter, hade konflikten omedelbart hamnat i Diskrimineringsombudsmannens knä, och lösningen hade dikterats uppifrån — utan att någon ansvarig behövt väga kostnaden mot nyttan. Den privata modellen tvingar fram det som politiska beslut sällan gör: ett faktiskt svar på frågan vad medlemmarna faktiskt vill betala för. Det är inte garanterat att svaret blir estetiskt tilltalande för någon av sidorna, men det blir åtminstone ett svar som någon har betalat priset för att ta reda på.

Om bedömningen var träffsäker avgörs på samma sätt som alla privata bedömningar avgörs: av vem som förnyar sitt medlemskap och vem som går.