Sovjetflykting som byggde miljardförmögenhet i kvantitativ finans donerar fem miljoner pund till Bayeuxtapetets Londonutställning

Bilder

×

Igor Tulchinsky is fascinated by the Bayeux Tapestry (WorldQuant) WorldQuant

Igor Tulchinsky committed £5million to the project to bring the Bayeux Tapestry to the British Museum (WorldQuant) WorldQuant

The self-made billionaire attributes his success to 50-50 luck and intelligence (WorldQuant) WorldQuant

Igor Tulchinsky in Davos (Joe Short) Joe Short

‹ ›

Igor Tulchinsky, född i Vitryssland och flyttad från Sovjetunionen med sina föräldrar som elvaåring, har lovat fem miljoner pund till British Museums utställning av Bayeuxtäcket — det nästan sjuttio meter långa broderade skildringen av år 1066, som lämnar Frankrike för första gången på över niohundra år. The Independent beskriver händelsen som en av de mest efterlängtade kulturella händelserna sedan Tutankhamon-utställningen på 1970-talet.

Tulchinsky kom till en privat visning på museet utan följe eller några som helst tecken på rikedom: spenslig, kortklippt skägg, klädd nästan helt i svart, med en läderjacka prydd med WorldQuants logotyp. Täcket han kom för att se skildrar Harold Godwinsons ed, Vilhelm av Normandie som förbereder sin invasion, resande hästar, skepp till sjöss, budbärare och härar som gör sig redo för strid — färgad ull på linnetyg, i tre horisontella band. "Det är mycket direkt", sade Tulchinsky. "Det berättar en historia i bilder. En bild säger mer än tusen ord." Det som intresserar honom är vem som agerar, vem som iakttar, vem som vet vad som kommer och vem som inte gör det.

Hans föräldrar var musiker — fadern violaspelare, modern pianist och lärare vid en musikskola — och hemmet fylldes av dagliga övningspass. Som judar i Sovjetunionen utsattes de för beständig antisemitism; Tulchinsky minns "smeknamn och krita på gångbanan" och lärde sig att hålla låg profil. Hans föräldrar beslutade att satsa allt på sin enda sons framtid. En judisk organisation hjälpte familjer att emigrera, men en ansökan om tillstånd kunde stämpla en familj som förrädare, och ett avslag kunde ha kostat föräldrarna deras arbeten. Familjen väntade tre till fyra månader på svar, reste därefter till Wien och vidare till Italien, sålde ägodelar på vägen och sökte flyktingstatus i USA, Australien och Kanada. Tulchinsky, då elva år, motsatte sig först flytten; han hade vänner och en bekant värld.

Han förmögenhet byggdes inom kvantitativ ekonomi, och han har blivit en av sin generations mest framträdande konstmecenater — grundare av det första digitala universitetet, givare av tiotals miljoner dollar till universitetsstiftelser, och donator till välgörenhetsorganisationen Refuge när The Independent drev en kampanj för bostäder åt offer för våld i hemmet. Täcket, ett franskt nationalmonument, korsar nu Kanalen finansierat av en enskild privat givare: en man vars familj sålde allt de ägde för att nå västerlandet.

Värre än den sovjetiska statens förtryck var att familjen inte hade något val: att söka tillstånd att lämna landet kunde förstöra dem, medan västerländska stater tog emot dem som flyktingar snarare än som valda medborgare. Tulchinskys egen bana — självförsörjd, byggd på kompetens och riskvillighet — påminner om att migration historiskt fungerade bäst när den drevs av individer med något att bidra med, inte av statligt organiserade program. Vid synen av täcket i museets dämpade belysning sade Tulchinsky att han slagits av hur nyskapande det verkade.