Nepals stat byggde byn Khalte i farligt område, 375 personer saknas efter översvämningen

När flodvågen svepte genom den nepaliska byn Khalte den 26 augusti försvann minst 375 av byns invånare, enligt överlevande. Det märkliga med Khalte är att byn aldrig hade funnits om staten inte byggt den: efter jordbävningen 2015, som förstörde närliggande byar, flyttades 257 hushåll dit enligt en officiell omflyttningsplan. Översvämningarna i Nepals bergstrakter längs gränsen mot Kina krävde över 1 400 döda och tusentals saknade.

Khaltes hus låg tätt längs floden Trishuli i en smal dal med få flyktvägar när vattnet kom. Geologiska bedömningar klassade senare platsen som röd zon för ras- och lavinrisk — en klassificering som kom efter att hushållen redan flyttat in. Bam Bahadur Tamang, som nu vistas på ett statligt nöjcenter, berättar att han och många andra motsatte sig omflyttningen men till slut tvingades acceptera den. Chheku Lama, som sprang uppför berget och ropade åt folk att fly, säger att en grupp följde honom och att ingen av dem överlevde.

Här ligger den bittera poängen: staten flyttade människor till en plats som staten själv senare klassade som farlig. Planeringen skedde uppifrån, med byråkratisk logik — hushåll räknade, platser utsedda, mål uppnådda — medan de som faktiskt skulle bo där varnade och blev överkörda. Ett privat arrangemang, där någon själv bär kostnaden för ett misstag, hade aldrig placerat bostäder i en röd zon. När staten subventionerar och tvingar sprids risken ut över skattebetalare och offer, och ingen ansvarar.

Nu presenterar Nepals regering ännu en plan: en helt ny stad för översvämningsoffren, med industri, sjukhus och skolor. De drabbade ska inte skickas tillbaka till de förstörda bosättningarna. Man överväger privata utvecklare, bland annat en modell där de bygger bostäder i samarbete med markägare. Dharam Raj Uprety, chef för den nationella myndigheten för katastrofriskreducering, lovar att experter ska bedöma markanvändningen, att översvämningshotade områden kan förklaras obeboeliga och att sårbara flodbanker planteras med skog. Han beskriver samtidigt sin egen myndighets begränsningar: "Katastrofmyndigheten kan inte göra allt detta arbete själv. Dess roll är till stor del att samordna och skapa en miljö där andra myndigheter tar hänsyn till katastrofrisk i sin planering."

Mönstret är ett decennium gammalt. Jordbävningen 2015 dödade nästan 9 000 människor i landet; tiotusentals har drivits på flykt av jordbävningar, jordskred och översvämningar sedan dess. Förra veckan krävde ännu en plötslig flodvåg i nordcentrala Nepal minst fem saknade, och forskare varnar för att stigande temperaturer och instabila bergslandskap håller de avlägsna dalarna utsatta för plötsliga översvämningar och utbrott från glaciärsjöar.

Tamangs krav är i grunden procedurellt, inte radikalt: "Var staten än flyttar oss nu måste den först säkerställa att platsen är säker. Vi är inte boskap som kan flyttas från en plats till en annan." Frågan är om en byråkrati som misslyckades med förra planen kan garantera nästa — eller om det återigen blir de drabbade som betalar priset för andras planering.