Serbiske tennisspelaren Stefan Milicevic stängs av i 24 år för matchfixning

Den serbiske tennisspelaren Stefan Milicevic har stängts av från tennisen i 24 år för matchfixning — ett av de strängaste straff som sportens korruptionsutredare någonsin utfärdat, bara ett steg från livstidsavstängning. Avstängningen gäller till oktober 2050 och följdes av ett vite på 53 000 pund.

Internationella Tennis Integrity Authority (ITIA) åtalade den 29-årige för att ha fixat sex matcher mellan 2022 och 2024, varav fem i vilka han själv spelade, samt för försök att fixa ytterligare sex. Han anklagas också för att ha värvat, eller försökt värva, flera professionella spelare till vad myndigheten beskriver som ett "korrupt nätverk" — med den konsekvensen, enligt ITIA, att ett flertal andra spelare i sin tur fixade matcher. Han samarbetade inte med utredningen: ITIA gjorde sju försök, via flera olika kanaler, att få kontakt, men han svarade aldrig.

Hans karriär förklarar förutsättningarna. Milicevics högsta världsranking var 1 338, nådd 2014, och han tillbringade sin spelartid i djupet av den professionella eliten — collegetennis vid University of Minnesota, därefter ett tränarjobb vid DePaul University i Chicago. På den nivån är prispengarna små, och en match mellan två okända kan styras punkt för punkt utan att någon kamera fångar upp det.

Han är den senaste i en rad lågnivåspelare som fått straff mätta i decennier. Frankrikes Quentin Folliot stängdes av i 20 år i december förra året efter 27 överträdelser av tennisens antikorruptionsregler; Kinas Pang Renlong fick 12 år samma månad. Straffen blir allt längre i takt med att brottet slår sig ner i de divisioner där prispengarna är som minst och granskningen som tunnast. För en 29-åring är skillnaden mellan 24 år och livstid akademisk.

Till oktober 2050 får Milicevic varken spela, träna eller närvara vid någon turnering som organiseras eller godkänns av sportens styrande organ. Han är 53 år när avstängningen upphör.

Det är svårt att undvika reflektionen över var problemet egentligen ligger. När en sport växer till en global spelmarknad med hundratals miljarder i omsättning på bettingbolagen, men låter de lägsta divisionerna leva på prispengar som knappt täcker resekostnaderna, har man skapat en perfekt näringsgrund för korruption. Spelarnas incitament är enkla att räkna ut: en ung spelare med obetydliga inkomster och nästan ingen granskning står inför ett val där fixningen ofta är den mest rationella utvägen. ITIA:s hårda straff är förstås befogade — men de träffar de svagaste aktörerna, medan de stora vinnarna i kedjan, spelbolagen som tjänar på volymen, står i princip ostraffade utanför racket. Att tennisens ledning i årtionden tiggt och bedjit om att bettingindustrin ska "ta ansvar" säger allt om var makten i denna struktur egentligen ligger.