Kungliga hovstaten söker tillstånd att skjuta två utter i Ottenby
Länsstyrelsen gav skyddsjakt i oktober trots att arten är fridlyst, uttern äter forskningens ankor och hotar 25 år av fågelinfluensastudier, flytt anses orsaka stor stress för vild djuret så nu prövas frågan i domstol
Bilder
Att flytta en utter är svårt. Dels är det ett revirdjur, och dels hade en flytt skapat stor stress hos det vilda djuret. Det är länsstyrelsens förklaring bakom beslutet.Foto: Patrik Olofsson
Patrik Olofsson
Tillståndet som ger Kungliga Hovstaterna rätt att skjuta två utter vid Ottenby på södra Öland ska nu prövas i domstol. Länsstyrelsen beviljade skyddsjakttillståndet i början av oktober, medan arten i sig fortfarande är fridlyst.
Tillståndet handlar i grunden om änder. Forskningen om fågelinfluensa har pågått vid Ottenby i 25 år och bygger på att locka änder i burar, fånga dem och testa dem. Fåglarna är hela verksamhetens redskap – och, sedan utterattackerna inleddes, dess svaga punkt: en utter har natt efter natt dödat de instängda fåglarna och skrämt de överlevande från buriarna. Hovstaterna äger marken och ansökte som markägare om lov att skjuta två utter på den.
Länsstyrelsens beslut överklagas nu till domstol, och målet hamnar i välbekant mark. En fridlyst rovdjur äter det som någon annan äger – änder vid en forskningsstation på hovstaternas mark, fisk i privata vatten på andra håll. Kostnaden för aptiten faller på den som äger egendomen, medan beslutet om att göra något åt saken ligger hos länsstyrelsen och, vid överklagande, hos domstolarna. Markägare som vill försvara sitt fiske mot utter går genom samma tillståndssystem och väntar på samma beslutsfattare.
Det är en klassisk uppdelning: den som bär kostnaden får inte själv besluta om skyddet. Ett privat arrangement av det här slaget skulle aldrig fungera så. Om en utters härjningar i en fiskodling eller en fågelbur hade drabbat en privat aktör utan möjlighet att lägga över förlusterna på skattebetalarna, skulle kostnaden ha tvingat fram en lösning långt tidigare. I stället sitter beslutet hos myndigheter som inte förlorar något på dröjsmål – en incitamentsstruktur som systematiskt missgynnar den som faktiskt äger det hotade.
Upställningen vid Ottenby är ovanlig i ett avseende: markägaren är Hovstaterna, som ber en offentlig myndighet om lov att skjuta ett djur som samma rättsordning fridlyst. Det domstolen ska väga är var artskyddet slutar och skyddet för det som står på marken börjar – här en fjärdedels sekel av sjukdomsövervakning som är beroende av att änder går in i buriarna, och ett djurs nattliga rutin som håller dem borta.
Länsstyrelsens egen avvägning av alternativen finns redan i ärendet. Att flytta en utter är svårt, konstaterade myndigheten, eftersom arten är revirbildande – och en flytt skulle utsätta det vilda djuret för stor stress. Att skjuta två var den lösning man godkände.