Matkorg kostar knappt två timmars lön i Finland men en månads arbete i Centralafrikanska republiken

En korg med tio grundlivsmedel kostar 1,2 timmars arbete i Irland och ungefär en månads arbete i Centralafrikanska republiken. Siffrorna kommer från World Visions rapport Price Shocks 2026, den femte upplagan i raden som ställer priset på en gemensam korg av basvaror mot genomsnittslöner i 62 länder. I Finland krävs 1,7 timmars arbete för samma varor; i Malawi 20,4 dagar.

I de undersökta länderna sjönk det genomsnittliga antalet arbetstimmar som krävs för korgen till 34,3 timmar — cirka 4,3 arbetsdagar — från 4,9 dagar 2024. Förbättringen är ojämnt fördelad. Globala hungerindexet 2026, som publicerades på onsdagen, visar att hungern ökar igen efter nära två decenniers framsteg: 44 länder registrerar allvarliga eller alarmerande nivåer, och 32 mår sämre än 2018. Nio av de elva länder där mat är minst överkomlig ligger i Afrika söder om Sahara, som rymmer nästan hälften av världens mest sköra och konfliktdrabbade stater.

Rapportens valda måttenhet är timmar. "Inflationsprocents kan verka abstrakta, men alla förstår vad det innebär att arbeta en hel dag, eller till och med flera dagar, bara för att kunna äta en grundläggande, näringsriktig kost", säger Paul Kinuthia, chef för Food, Cash and Markets vid World Vision International. I höginkomstländer behöver arbetare knappt mer än en timmes lön för korgen; i de elva minst överkomliga krävs mer än en hel veckas arbete. Korgen är identisk överallt. Lönen som betalar den är det inte.

Rapportens blinda fläckar är en del av fyndet. Japan och Mauretanien lämnades utanför eftersom deras varukorgar saknade data om majs; Afghanistan, Sydsudan, Venezuela och Syrien eftersom inga inkomststatistik alls finns. Kinuthia kallar avsaknaden av officiell statistik i sig ett tecken på kris — "barnen som löper störst risk att svälta och lida av undernäring kan också vara de minst synliga" — och utan fungerande datasystem, noterar han, rapporteras kriser för sällan, behoven underskattas och insatserna försenas.

En marknadsförsäljare eller daglönare kan ha ett arbete och ändå tvingas välja mellan mat, skolavgifter och vård, en situation som enligt Kinuthia "sätter en hel generation barn i riskzonen för hunger, undernäring och förlorade möjligheter att utvecklas". I 56 av de 62 länderna kunde åtminstone räkneexemplet göras.

Bakom siffrorna finns en enkel ekonomisk sanning som rapporten inte uttryckligen säger men som den bekräftar: länder där mat kostar veckors arbete är inte fattiga av slump, utan av institutioner — korrupta statsapparater, försvagad äganderätt och konflikter som utrikesmakter i stället för att lösa ofta förvaltar. Att hungern ökar igen efter tjugo års framsteg samtidigt som biståndsindustrin växer borde få givare och mottagarländer att ställa sig frågan varför pengarna inte landar där de gör nytta. Statistiken är tillgänglig; det är viljan att dra slutsatser som brister.