Uppdrag om ambulansexposition föreslår bara mer dokumentation, varningsmarkering av adresser utebleiv, utredningen tillsattes efter mordet i Harmånger, föraren varnar inte besättningen innan dörren öppnas

Utskicket är snabbt, innehållet magerare. Regeringens utredning om informationsdelning inom ambulanssjukvården — ledd av hovrättslagmannen Stefan Jansson — är nu överlämnad, och förslaget om att märka adresser med hot- och våldshistoria, s.k. flaggning, finns inte med. Det var mordet på ambulanspersonalen i Harmånger som tvingade fram utredningen, och som blottade allvarliga brister i informationskedjan mellan vården, SOS Alarm och polisen.

Jansson har lämnat en rad förslag på hur samarbetet mellan polis, larmcentral och ambulanser kan förbättras, med målet att öka säkerheten. Men just den åtgärd som skulle tala om för besättningen vad den skickas till — en markering på adressen där hot eller våld tidigare förekommit — saknas. Utredningen förbättrar alltså vad myndigheterna sparar och delar med varandra, men lämnar frågan obesvarad som en besättning faktiskt får veta innan dörren öppnas.

Yrkeskåren välkomnar ändå. "Ett viktigt första steg", säger Per Örninge, ordförande i föreningen för svensk ambulanssjukvård, Flisa. Flera av förslagen, påpekar han, kom från föreningen självt — bland dem dokumentation av hot och våld. Regeringen, menar Örninge, har tagit frågan på allvar.

Här är det värt att stanna vid vad dokumentation faktiskt åstadkommer: den registrerar det som redan har hänt. Anteckningen upprättas efteråt. För den ambulansbesättning som rullar fram mot en adress där någon tidigare hotat eller misshandlat hjälper det arkivet i nuläget inte ett dugg — informationen finns hos någon annan myndighet, eller hos ingen alls, när dörren öppnas.

Detta är ett klassiskt mönster i svensk förvaltning. Efter en uppmärksam tragedi tillsätts en utredning, den lämnar förslag som alla kan enas om — bättre rutiner, bättre dokumentation, bättre samverkan — och de åtgärder som skulle innebära ett verkligt ingrepp i någon myndighets komfort skjuts på framtiden. Flaggning av adresser krockar med sekretesslagstiftning och med en stark instinkt inom förvaltningen att inte låta information flöda fritt mellan myndigheter. Att lösa det kräver politiskt mod; att utöka dokumentationskraven kräver bara ett riksdagsbeslut ingen behöver stå till svars för.

Incitamenten är tydliga. Ingen tjänsteman får problem av att samla mer data. Däremot skulle den som flaggat en adress och sedan fått rätt måste försvara beslutet — och den som underlåtit att flagga riskerar sällan något. Risken är därför att systemet fortsätter att vara utformat för att skydda myndigheterna från kritik, inte besättningarna från fara.

Harmånger-mordet avslöjade att vården, larmcentralen och polisen inte talade med varandra när det verkligen gällde. Utredningen har nu föreslagit att de ska prata bättre — men fortfarande inte säga det som spelar roll: vad som väntar bakom dörren.