Brittisk ekonomi växte 0,1 procent i augusti i stället för att krympa

Storbritanniens ekonomi växte med 0,1 procent i augusti, enligt landets statistikmyndighet ONS. Det var bättre än prognoserna, som pekat på en kontraktion av samma storlek, men en kraftig inbromsning från juli då tillväxten låg på 0,4 procent. Juni siffror reviderades uppåt till 0,4 procent, och under de tre månaderna fram till augusti växte ekonomin med 0,7 procent – en period som enligt ONS ekonom Liz McKeown drevs av tjänstesektorn medan tillverkning och byggsektorn backade.

Siffran kom bara dagar innan finansministern lägger fram höstbudgeten, och det är sammansättningen som avslöjar problemet. Tillverkningen steg 0,8 procent – den starkaste ökningen på nio månader – med en uppgång på 1,2 procent tack vare läkemedelsproduktion, och bilförsäljningen var också stark. Tjänstesektorn låg stilla efter två starka månader, barer och restauranger föll 2,7 procent, och byggsektorn krympte 0,2 procent under bördan av de höga bolåneräntorna. En smal industriell skiva bar hela månaden; den konsumentnära ekonomin gjorde inte det.

"Ekonomin har hittills i år presterat överlag bra", sade Ben Jones, chefsekonom på arbetsgivarorganisationen CBI, "men med stigande inflation och hårdnande finansiella villkor ser det svårt ut att behålla farten, och mot slutet av 2026 väntar en mer dämpad utveckling." Yael Selfin, chefsekonom på KPMG, påpekade att hushållen nu möter förnyat tryck från stigande grossistpriser på gas och högre långfristiga räntor, efter åtta månaders betydande styrka trots motvind från Iran-konflikten och energikostnaderna. Hon menade att finansministern kan komma att hålla nettolåneutgivningen på en sjunkande bana som andel av BNP samtidigt som stora skattehöjningar undviks.

Här finns en mekanism som svenska läsare känner igen sedan Magdalena Anderssons budgetarbeten: en ekonomi som växer med en tiondedels procent per månad genererar inga pengar till nya löften. En budget skriven mot det underlaget handlar i praktiken bara om en sak – vem som ska betala för det som redan finns. När staten har lovat bort mer än skattebasen kan bära återstår inte mycket valfrihet, oavsett vilket parti som sitter vid makten. Det är incitamentsstrukturen, inte personligheten hos den sittande finansministern, som avgör utrummet.

Ekonomerna hade alltså prognostiserat en kontraktion på 0,1 procent för augusti. Ekonomin växte med exakt den summan. Skillnaden mellan prognos och utfall är i praktiken noll – ett faktum som borde göra bedömare mer ödmjuka, men sällan gör det. De som styr över statens kassa förlitar sig ändå på dessa prognoser när framtida intäkter och utgifter ska balanseras. Det är en påminnelse om varför privata aktörer, som själva bär kostnaden för sina felbedömningar, tenderar att planera försiktigare än förvaltningsverk som kan räkna med att skattebetalaren alltid finns där som säkerhet.