Blandat

Rotterdams sopbilar bärs sedan 1988 av dikter

Traditionen nu upptagen i Nederländernas förteckning över immateriellt kulturarv, initiativet kom från kommunen och festivalen Poetry International som en gång lät versen rulla ut med soporna

Bilder

A Rotterdam road sweeper. The poem by Alfred Schaffer translates as: ‘And one more step, and step by step, I step away from myself’. Photograph: Irene Hoekstra A Rotterdam road sweeper. The poem by Alfred Schaffer translates as: ‘And one more step, and step by step, I step away from myself’. Photograph: Irene Hoekstra theguardian.com
Rotterdam municipality celebrated the intangible heritage listing and unveiled its latest poetic lorries on Tuesday. Photograph: Rhalda Jansen Fotografie Rotterdam municipality celebrated the intangible heritage listing and unveiled its latest poetic lorries on Tuesday. Photograph: Rhalda Jansen Fotografie theguardian.com
A poem by Roland Jooris, on the side of a Roteb garbage truck as part of the Poetry International project in 1988, reads: ‘Thanks, just some applause is enough’. Photograph: Rotterdam Stadsarchief A poem by Roland Jooris, on the side of a Roteb garbage truck as part of the Poetry International project in 1988, reads: ‘Thanks, just some applause is enough’. Photograph: Rotterdam Stadsarchief theguardian.com

Rotterdams sopbilar har burit dikter på sidorna sedan 1988. I veckan togs traditionen formellt upp i Nederländernas förteckning över immateriellt kulturarv, efter ett gemensamt förslag från kommunen och Poetry International — festivalen som en gång lät versen rulla ut med sopbilarna. Staden presenterade sina senaste poetiska bilar på tisdagen.

Utnämningen kommer från det nederländska centrumet för immateriellt kulturarv, som förvaltar en förteckning med över 400 traditioner, hantverk, ritualer och sedvänjor — allt från Amsterdams prideparader i kanalerna till landets tio kvarvarande vallade fårhjordar. Rotterdams bidrag är alltså en sopbil. "Sedan 1988 har dikter färdats genom Rotterdam på våra sopbilar", säger Joan Nunnely, kommunalråd med ansvar för kultur och språk. "Man ser dem när man cyklar till jobbet eller väntar på att en bil ska passera. Ibland fastnar en rad i huvudet resten av dagen."

Nunnely placerar utnämningen mot en snäv syn på poesins publik: "Ibland tror folk att kultur bara är något för dem med teoretisk utbildning. Det här är ett sätt att föra poesin till alla Rotterdambor." Diana Chin-A-Fat, chef för Poetry International, är mer rak: "Varje Rotterdambo känner igen den. Varje Rotterdambo läser den."

Det intressanta här är incitamentsstrukturen. Traditionen lever inte på bidrag utan på att den faktiskt fungerar i vardagen — sopbilar kör ändå, och att måla en dikt på sidan kostar nästan ingenting. Ingen byråkrat har behövt tvinga fram något; det är ett privat initiativ som kommunen först 37 år senare valt att upphöja till kulturarv. Man kan notera skillnaden mot Sverige, där motsvarande initiativ sannolikt hade föregåtts av utredningar, kulturrådsanslagningar och en handlingsplan.

Sopchaufförerna har sitt eget förhållande till lasten. Paul Keijzer, som började köra Rotterdams sopbilar traditionens första år, säger att versen ger soparbetarna en extra koppling till staden och att den fått honom att själv skriva en del rader. Han har kört fyra av diktbilarna, och reaktionerna är över lag positiva — "ibland säger de: den där raden förstår jag inte!" Poeten Derek Otte, vars egna ord nyligen kommit ut i trafik, beskriver ursprungstanken som att kombinera "något vackert som poesi med något vackert på ett annat sätt, som sopbilarna".

Keijzers nuvarande bil bär en vers av Neeltje Maria Min: "Ju längre jag ser tillbaka, desto hårdare dras tidens knut."