Maskerad polis hämtar förre BND-chefen August Hanning i hans hus i Nordwalde

Kort före nio på tisdagsmorgonen stormade maskerade poliser ett rött tegelhus i Nordwalde nära gränsen till Nederländerna. De förde ut en vit hårig 80-åring, utan handfängsel: August Hanning, tidigare chef för den tyska utrikesunderrättelsetjänsten BND. Han misstänks för spioneri, landsförräderi och för att ha sålt tusentals hemligstämplade handlingar till främmande makter. Hanning nekar till samtliga anklagelser.

Brittiska Guardians Berlinkorrespondent Kate Connolly beskrev händelsen som "något av ett jordskalv" — ett ovanligt kraftigt omdöme om ett land som de senaste två åren vant sig vid en jämn takt av ryska sabotageattentat på tysk mark. Men gripandet av en före detta underrättelsechef är en händelse av helt annan dignitet. Hanning ledde BND — den myndighet vars uppgift det är att avslöja män som säljer hemligheter till främmande stater. Det påstådda förräderiet ligger inte i institutionens utkant. Det sitter i dess topp.

Skandalen kommer vid en tidpunkt av massiv press i världspolitiken, och den ställer en fråga som Tyskland aldrig svarat bekvämt på: vem granskar granskarna — och vad händer när granskarna själva blir nyheten? Parlamentisk kontroll av underrättelsetjänster är av konstruktion den svagaste tillsyn som finns i en demokrati. Utskotten sammanträder i hemlighet, får se gallrat material och är beroende av att tjänsterna själva är redliga när de redovisar sina misstag. En myndighet som inte förmår hindra sin förre chef från att sälja ut arkivet har föga att komma med när den försäkrar att de egna räkenskaperna håller. Sverige har samma konstruktion: underrättelsetjänsterna granskas i det tysta, och den yttersta garantin är i praktiken myndigheternas egen redovisning.

Hanning, född innan muren reste sig, tillhör generationen som byggde efterkrigstidens tyska säkerhetsstat. Håller anklagelserna tvingas staten lagföra en man som själv varit dess ansikte — utan handfängsel, med hänsyn till ålder och ställning, men ändå i öppen domstol. En vanlig misstänkt hade burits ut i bojor. Håller de inte, blir själva razzian historien: maskerade poliser, upplagd som en terrorinsats, och en 80-årings rykte avgjort av vad åklagaren faktiskt kan bevisa.

Hur målet än slutar tar BND:s anseende den smäll som Connollys fråga förutsade. Mannen som en gång ledde Tysklands spioner fördes ut ur sitt eget hus — av dem.