Gaby Hinsliff: Trippellåset gör brittiska pensioner till helig budgetpost

Storbritanniens så kallade trippellås för statliga pensioner – att pensionerna varje år ska räknas upp med det högsta av inflationen, löneökningarna eller 2,5 procent – har blivit den tysta mittpunkten i landets budgetstrid. Gaby Hinsliff skriver i en kolumn att reformen, införd 2011 av dåvarande finansministern George Osborne, i dag behandlas i Westminster som orörbar, samtidigt som politiker letar besparingar på andra håll.

Enligt kolumnen bedömer Budgetansvarskontoret att trippellåset till 2030 kommer att kosta över 15 miljarder pund per år. Det är ungefär i samma storleksordning som språnget till att höja försvarsutgifterna till 3 procent av bruttonationalprodukten. Samtidigt är regeringen beredd att driva igenom ”smärtsamma” nedskärningar i ersättningar till funktionshindrade. Kontrasten återkommer, enligt Hinsliff, i privata samtal mellan parlamentsledamöter: många inser att pensionsformeln är svår att bära i längden, men få vill säga det öppet.

Kolumnen tecknar en politisk ekonomi där kostnaden för att skjuta upp beslut sprids ut, medan straffet för att agera kommer direkt. Pensionärer röstar i hög utsträckning. Skattebetalare i arbetsför ålder får ta notan via allmän beskattning. Och varje parti som föreslår förändring kan anklagas för att bryta ett löfte till äldre. Hinsliff hänvisar till en opinionsmätning från Yougov som visar att två tredjedelar av britterna – och 70 procent av dem över 65 – vill behålla trippellåset. Det hjälper, menar hon, att förklara hur en ”partiöverskridande samsyn” om behovet av reform kan finnas i det fördolda, men utåt mest ta formen av tystnad.

Striden skärps av att pengarna redan i praktiken är uppbokade i konkurrerande vallöften. Kolumnen nämner alternativa användningar som olika läger fört fram: Brittiska handelskammare vill styra medel till att bekämpa ungdomsarbetslöshet genom sänkta avgifter till socialförsäkringen; tankesmedjan Centrum för social rättvisa vill lägga pengar på insatser som förbättrar livschanserna för arbetarklasspojkar; och Greater Manchesters borgmästare Andy Burnham lyfts fram som förespråkare för avgiftsfri äldreomsorg. Varje förslag riktar sig till en grupp som hamnar i skymundan när pensionerna automatiskt ges företräde.

Hinsliff pekar också på hur trippellåset gör den årliga uppräkningen till ett slags lotteri beroende på det ekonomiska vädret. När inflationen eller lönerna tillfälligt rusar binder staten upp sig för permanenta höjningar som inte tas tillbaka när läget normaliseras. Effekten blir en spärrhake som bygger på över tid, medan resten av välfärdssystemet tvingas in i återkommande ”reformer” som är lättare att sälja politiskt eftersom de kan beskrivas som mer avgränsade.

Det närmaste valet, som kolumnen formulerar det, står mellan en beräknad pensionshöjning på 3,9 procent nästa år och lättnader från risken att behöva sälja familjens bostad för att betala för vård på äldre dar. Det långsiktiga valet är om Westminster fortsätter att behandla en formel från 2011 som om den vore en grundlagsparagraf.

Trippellåset var tänkt som ett enkelt löfte. Femton år senare fungerar det som ett utgiftsprogram som förnyar sig självt varje höst.