Vince Beiser: USA kan inte avvara Kanada som metallleverantör

Kanada levererar en stor del av de metaller som finns inuti USA:s vapensystem, samtidigt som Donald Trump offentligt avfärdar landet som utbytbart. I slutet av augusti, under handelssamtal med Kanada, skrev Trump på Truth Social: ”VI BEHÖVER INTE KANADA, DE BEHÖVER OSS!”, enligt en essä i Guardian av journalisten Vince Beiser. Samma text beskriver Kanada som USA:s största utländska källa till mineraler och anger att leveranserna uppgår till omkring 47 miljarder dollar per år.

Beisers genomgång påminner om att modern industrimakt mindre handlar om slagord och mer om raffinaderier, elnät och transportkorridorer. Han skriver att omkring 60 procent av det aluminium som används årligen i USA kommer från Kanada, framställt med billig el från avlägsna älvar. Aluminium är ingen abstrakt insatsvara: USA:s militär använder det till patronhylsor, skrov och flygplansstommar, och Beiser uppger att en F-35-kropp till ungefär 40 procent består av aluminium. Trump själv, tillägger Beiser, sade månaden innan att USA ”desperat behöver” aluminium och att det mesta kommer från Kanada.

Detaljerna i essän visar hur beroenden i tysthet styr vad regeringar faktiskt kan hota med utan att skada sig själva. USA aviserade nya importtullar på 50 procent på kanadensiska produkter men undantog nästan alla metaller, rapporterar Beiser. Med andra ord skonade den stora rubriken just den varugrupp som snabbast skulle slå tillbaka mot USA:s tillverkning och försvarsanskaffning. Kanadensiska politiker har också signalerat att de förstår var påtryckningsmedlen finns: efter att handelssamtalen kört fast hotade Ontarios premiärminister Doug Ford att strypa nickelexporten till USA om spänningarna ökade. Beiser skriver att USA får ungefär hälften av sin nickel från Kanada, och att USA bara har en nickelfyndighet i drift men inga raffinaderier – malmen skickas till Kanada för förädling och säljs sedan tillbaka till amerikanska företag.

Beiser breddar listan med fler material vars försörjningskedjor redan är hoptrasslade med geopolitik. British Columbias premiärminister nämnde ett möjligt förbud mot export av germanium; Beiser påpekar germaniums roll i mörkersikten och laseravståndsmätare, samt att Kina producerar merparten av världens germanium men i stor utsträckning har slutat sälja till USA. Kina har också begränsat exporten av gallium, och Beiser skriver att USA inte har någon primär galliumproduktion; en ny galliumanläggning väntas öppna nästa år i Kanada. Han tillägger att Kanada levererar mycket av det uran som används i amerikanska kärnreaktorer, vilka producerar nära 20 procent av USA:s el, och att nästan 90 procent av den kalium som amerikanska jordbrukare använder kommer från Kanada.

Den underliggande begränsningen i essän är tiden. USA har fyndigheter av många kritiska metaller, skriver Beiser, men finansiering och tillståndsprocesser gör nya gruvor långsamma och dyra, och inhemskt producerade metaller kostar ofta mer. Att ersätta Kanada skulle innebära att bygga om försörjningskedjor som redan går åt båda håll över gränsen – malm åt ena hållet, förädlade produkter åt det andra – medan det politiska skådespelet fortsätter.

USA undantog alltså de flesta kanadensiska metaller från sina nya tullar, konstaterar Beiser. Budskapet till väljarna var konfrontation; budskapet till upphandlingsapparaten var kontinuitet.