Opinion

Miha Mazzini: Slovenien raderade 25 000 invånare ur folkbokföringen

Essän varnar för att remigrationspolitik kan genomföras med register och kontorsrutiner i stället för gränskontroller, en knapptryckning gör grannen till illegal utan varning eller möjlighet att överklaga

Bilder

Pedestrians crossing a bridge in Ljubljana, Slovenia. Photograph: DavorLovincic/Getty Images Pedestrians crossing a bridge in Ljubljana, Slovenia. Photograph: DavorLovincic/Getty Images theguardian.com
Miha Mazzini Miha Mazzini theguardian.com
A 2015 exhibition in Ljubljana showing passports belonging to the erased. Photograph: Jure Makovec/AFP/Getty Images A 2015 exhibition in Ljubljana showing passports belonging to the erased. Photograph: Jure Makovec/AFP/Getty Images theguardian.com

I februari 1992 strök Slovenien omkring 25 000 människor ur sina officiella register, enligt en essä i Guardian av den slovenske författaren Miha Mazzini. Åtgärden var administrativ, genomfördes utan förvarning och utan möjlighet att överklaga. Permanent bosatta som var födda någon annanstans i det forna Jugoslavien förlorade sin rättsliga ställning över en natt. Mazzini beskriver hur de raderade miste rätten att bo kvar, till sjukvård och pensioner, och hur vissa först fick veta vad som hänt när en tjänsteman upplyste dem om att de ”inte existerade”.

Poängen hos Mazzini är inte i första hand historisk. Han kopplar händelsen till att talet om ”återvandring” återkommit i europeisk politik: idén att stater aktivt ska backa bandet på tidigare invandring genom att trycka ut människor, även – underförstått eller uttalat – sådana som levt i systemet i åratal. Det slovenska fallet visar hur en sådan politik kan se ut när den genomförs via register i stället för razzior: en ändring i pappershanteringen som förvandlar en granne till ”illegal invandrare” utan att en enda person fysiskt förs över en gräns.

Maskineriet spelar roll eftersom det flyttar kostnader och risker. En stat som kan dra in en persons ställning genom en administrativ radering behöver inte vinna en offentlig diskussion om varje enskilt fall; den behöver en regel, en databas och lydiga kontor. Mazzinis berättelser visar hur följderna då blir mindre beroende av formella rättigheter och mer av informella vägar in i systemet. En familjs son, som raderades på grund av gränsförändringar efter Jugoslaviens sammanbrott, kom ändå in på gymnasiet tack vare personliga kontakter, medan andra utan sådana band drabbades hårdare. I ett annat exempel stoppades en man för fortkörning, gick inte att hitta i registret, fördes till ett asylcentrum och deporterades till Kroatien – trots att han var född i Serbien – där han, skriver Mazzini, behandlades som krigsfånge.

Just blandningen av byråkratisk tvärsäkerhet och mänsklig godtycklighet är en del av varför historien biter sig fast. ”Återvandring” säljs ofta som en återställare av ordning: staten tar tillbaka kontrollen, reglerna blir tydliga, systemet blir begripligt igen. Men den slovenska förebild som beskrivs här är en ordning som vilar på en enda administrativ strömbrytare, utan förhandling innan rättigheter försvinner och utan någon självklar ordning för rättelse i efterhand. Mazzini noterar också att en utställning i Ljubljana 2015 visade pass som tillhört de raderade – en fysisk påminnelse om att medborgarskap kan framstå som varaktigt, men i praktiken vara villkorat av statens bokföring.

Sloveniens radering skedde på ett bestämt datum – den 26 februari 1992 – och krävde inget nytt gränsstängsel. Det krävdes bara att registret redigerades, och att de drabbade fick veta det senare, vid en disk.