Ahdaf Soueif: Israeliska ministrar normaliserar tvångsfördrivning och nya bosättningar i Gaza

Ett israeliskt högerextremt massmöte med utsikt över Gaza den 30 juli 2025 krävde öppet att israeliska bosättningar ska återupprättas där, skriver Ahdaf Soueif i The Guardian. Hon menar att det som följt efter den 7 oktober 2023 – massdödande, lemlästning och fördrivning – inte bara har åtföljts av hård retorik, utan av att företrädare beskriver tvångsförflyttning som faktisk politik. Samtidigt fortsätter centrala västliga regeringar att leverera vapen och underrättelser.

Soueif bygger sin argumentation genom en rad konkreta händelser som tillsammans ska visa hur normer urholkas: uttalanden från ministrar, uppvisningar i sociala medier av soldater och opinionsbildare, och en ständig ström av administrativa åtgärder som gör grymhet till vardag. Hon lyfter fram Israels minister för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, som en symbol för denna förskjutning. Som exempel nämner hon en film skapad med konstgjord intelligens som han spridit om palestinska fångar och hans offentliga uppträdande vid ett besök på ett fängelse, tillsammans med uppgifter om ny infrastruktur för frihetsberövande och förslag om att utvidga dödsstraff genom militära domstolar. Hennes poäng är inte att extrema idéer existerar – det gör de i alla länder – utan att de flyttas från ytterkanten in i statens maskineri.

Den följdeffekt hon oroar sig för är att detta blir ett föredöme som kan kopieras. Om en regering kan tala öppet om fördrivning, och om reaktionen från allierade demokratier stannar vid utredningar, byråkratiskt språk om processer och stegvis diplomatiskt tryck, lär sig andra regeringar var de verkliga gränserna går. Soueif beskriver en period kring 2017 då hon uppfattade förändrade attityder i väst: mindre reflexmässig fientlighet mot propalestinskt engagemang och större granskning av påståenden om ”västerländska värderingar” och en ”världens mest moraliska armé”. Den förändringen, skriver hon, ledde inte till ändrad politik: bosättningarna fortsatte att växa och Gaza utsattes återkommande för angrepp, och efter 2023 ökade våldets och fördrivningens omfattning kraftigt.

Hon pekar också på en asymmetri mellan offentlig debatt och statlig förmåga. Det civila samhället kan skapa uppmärksamhet, men bara regeringar styr över vapenleveranser, underrättelsesamarbete, handelsförmåner och det juridiska skydd som följer av allianser. När dessa hävstänger ligger kvar kan tjänstemän som möter få inhemska kostnader behandla fördömanden som bakgrundsbrus och i stället driva på genomförandet. Soueif noterar att själva arbetet är synligt – som att hundratals israeliska lastbilar röjer bort bråte från Gaza – och menar att konflikten inte bara utkämpas utan förvaltas, där logistik och upphandling gör förstörelsen till ett administrerat landskap.

Soueifs varning handlar i grunden om vad som blir normalt när världens mäktigaste stater signalerar att normalitet är förhandlingsbar. Hon framställer Gaza som ett prövostenfall där uttalade avsikter och synliga handlingar kombineras med fortsatt yttre stöd.

I hennes skildring antyder israeliska ministrar inte längre vad de vill uppnå; de säger det rakt ut – och försörjningslinjerna har inte upphört.