Charlotte Bossen et al.: SD vill återinföra statliga psykiatrihem

Sverigedemokraternas förslag om statligt drivna psykiatriska hem säljs in som en åtgärd för trygghet och ordning. Men företrädare för Centerpartiet varnar för att det i praktiken skulle väcka liv i en institutionsmodell som Sverige ägnade årtionden åt att avveckla. I en debattartikel i Dagens Medicin skriver de att SD-ledaren Jimmie Åkesson vid en nylig presskonferens beskrev idén som ”en modern version av gamla mentalsjukhus”.

Författarna placerar förslaget i ett svenskt institutionellt minne som lätt glöms bort när politiken jagar snabba rubriker. Under 1900-talet placerades tiotusentals människor på stora psykiatriska institutioner, ofta i många år eller hela vuxenlivet. Anläggningarna gav vård, men fungerade också som ett sätt att skilja människor från samhället – till priset av självbestämmande, sociala kontakter och möjligheten att forma sitt eget liv. Under 1980- och 1990-talen avvecklades de stora mentalsjukhusen med målet att föra psykiatrin närmare vardagen och göra det möjligt för personer med svår psykisk sjukdom att leva så självständigt som möjligt.

Invändningen, skriver de, gäller inte att det ska finnas boenden med omfattande stöd eller säkra miljöer. Det de vänder sig mot är inramningen. När psykiatriska hem kopplas retoriskt till ”ett tryggare samhälle” ställer de frågan: tryggt för vem? För den som söker hjälp handlar trygghet om handfasta saker – att få vård i tid, att behandlingen fungerar, att ha ett säkert hem och människor omkring sig som förstår situationen. Trygghet är inte att placeras utom synhåll därför att systemet inte förmår ordna något annat.

Debattartikeln hävdar att svensk psykiatri har stora problem, men att botemedlet är kapacitet och kontinuitet snarare än avskiljning. Författarna efterlyser mer resurser, fler vårdplatser, bättre bemanning och vård som följer människor över tid. De vill också att samsjuklighetsreformen genomförs fullt ut så att personer med både psykisk sjukdom och missbruksproblem inte skickas runt mellan olika system. Dessutom kräver de starkare samverkan mellan regioner, kommuner och primärvården.

Flera av deras förslag är konkreta och administrativa. De vill se ett mer intensivt arbete med samordnade individuella planer, så att varje patient har en tydlig plan och ett tydligt stöd. De vill bygga ut kapaciteten för att korta köer och skynda på utredningar och behandling. De föreslår också en kompetensförsörjning som håller kvar personal genom bättre utvecklings- och karriärmöjligheter. Vidare menar de att rättspsykiatrin bör samlas under statlig ledning för mer likvärdiga villkor och en klarare ansvarsfördelning.

SD:s anslag är en återgång till ordningsspråk; Centerpartiets svar är en uppräkning av flaskhalsar. I grunden handlar striden om hur psykiatrins misslyckanden ska förstås: som ett problem med bemanning, planering och ansvarskedjor – eller som ett skäl att bygga nya murar.