Rafael Behr: AfD:s seger i Sachsen-Anhalt visar hur mittenpartier låtsas styra medan nationalismen tar över

Alternative für Tysklands seger i Sachsen-Anhalt är ännu ett exempel på ett mönster som syns över hela Europa: de etablerade partierna talar som om de fortfarande styr spelplanen, samtidigt som väljarnas prioriteringar och konfliktlinjer förskjuts under deras fötter. I en krönika i The Guardian beskriver Rafael Behr resultatet som särskilt skakande just därför att det sker i Tyskland, ett land som efter kriget byggde institutioner med uttryckligt syfte att förhindra en återgång till extremism.

Behr går tillbaka till Stefan Zweigs memoarer om Wien i slutet av 1800-talet, skrivna i exil med facit i hand om vad som skulle komma. Zweig skildrade en tid som litade på tolerans och försoning och som utgick från att nationella och religiösa gränser skulle lösas upp i en gemensam mänsklighet; 1942 tog han sitt liv. Poängen, enligt Behr, är inte att historien upprepar sig prydligt, utan att stämningsläget – tron att systemet håller – kan försvinna snabbt när valmässiga drivkrafter belönar skarpare identiteter framför långsamma kompromisser.

Krönikan hävdar också att dagens nationalistiska rörelser inte bara är inrikespolitiska projekt. Behr noterar att Elon Musk har använt sin kontroll över X för att förstärka AfD:s kampanjbudskap, och att USA:s vicepresident JD Vance träffade AfD:s medordförande Alice Weidel i München utan att träffa Olaf Scholz, som då var Tysklands förbundskansler. I Behrs framställning handlar det inte om kulturell nyfikenhet utan om samordning: Donald Trumps nationella säkerhetsstrategi utlovar stöd till ”patriotiska motståndsrörelser” som motsätter sig det dokumentet kallar Europas ”civilisatoriska utplåning” genom invandring.

Den sortens uppmärksamhet utifrån spelar roll eftersom den förändrar priset för radikalism. Marine Le Pen, som i åratal har arbetat för att slipa ned Nationell samlings yttre framtoning, beskrivs hålla avstånd till AfD för att skydda sin egen trovärdighet som rumsren inför Frankrikes presidentval nästa år, där Behr skriver att hon leder i opinionsmätningarna. Samtidigt framställs AfD som så extremt – med flirt med nazistisk bildvärld, rasistiska definitioner av nationstillhörighet och tal om att deportera tyskar som partiet anser biologiskt olämpliga – att till och med Le Pen ser en anseenderisk i att förknippas med dem.

Behr skisserar dessutom en spärrhakeffekt på högerkanten. I Storbritannien beskrivs Nigel Farages Reform UK tappa mark till grupper längre ut, däribland Rupert Lowes Restore Britain och Tommy Robinson, vars räckvidd på nätet och förmåga att mobilisera folkmassor flyttar gränsen för vad som anses acceptabel retorik. Partier som tidigare försökte framstå som ”respektabla” möter konkurrenter som inte behöver respektabilitet för att sätta dagordningen.

Helgens resultat i Sachsen-Anhalt är ett val i en tysk region. Men det är också den typ av seger som får internationella beskyddare, inhemska efterapare och försiktiga mittenaktörer att räkna om – och att pröva vad de kan säga högt härnäst.