Nesrine Malik: Israels säkerhetsminister skisserar fördrivning av Gazas palestinier

Israels minister för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, har enligt The Guardian beskrivit en plan för att avlägsna alla palestinier från Gazaremsan. Den 4 september uppträdde han på Mahaneh Yehudah-marknaden i Jerusalem och talade om upplägget som något som ska genomföras, inte som en lös idé. Ungefär samtidigt lade han ut – och raderade – en film skapad med artificiell intelligens där palestinska män förs in i ett löpande band-liknande system till internering och kommer ut avmagrade och gråtande. Ben-Gvir är inte en perifer debattör: han har ansvar för den nationella säkerhetsportföljen och beskriver sin linje i termer av leverans, med budskapet ”vi lovade, vi levererade”, enligt tidningen.

The Guardian sätter Ben-Gvirs uttalanden bredvid försvarsminister Israel Katz, som sade att Israel var ”organiserat och förberett” att fördriva palestinier från Gaza ”på alla tänkbara sätt”. Katz har också godkänt vad tidningen kallar den största utbyggnaden av bosättningar på Västbanken på årtionden, och motiverat den som ett sätt att förhindra bildandet av en palestinsk stat. Åtgärder som tidigare beskrevs som röda linjer – att formalisera bosättningsutposter och jordbruksenklaver, eller att behandla återuppbyggnad som ett hot – presenteras nu som förvaltningsbeslut. Ett organ som i artikeln beskrivs som ”Fredsstyrelsen” lovar att Gaza ska ”ombyggas till förmån” för dess invånare, samtidigt som personer som citeras hävdar att Israel i praktiken inte vill att Gaza återuppbyggs alls.

Skribenten Nesrine Malik menar att omvärlden den här gången får ovanligt raka besked om avsedda slutresultat, men att externa aktörer ändå reagerar som om problemet mest gällde tonläge, missförstånd eller tillfälliga övertramp. Hon hänvisar till Giora Eiland, tidigare chef för Israels nationella säkerhetsråd, som säger att Israels acceptans av Donald Trumps femtonpunktsplan var en tillfällig militär taktik snarare än ett långsiktigt åtagande. Artikeln tar också upp den politiska återkomsten för Moshe Feiglin, tidigare beskriven som en ”ytterhöger-utstött”, som nu närmar sig en ministerpost via en allians med finansminister Bezalel Smotrichs parti Religiös sionism. Feiglin citeras för att förespråka tvång för att få människor att lämna, bland annat genom att stänga av vattenledningar.

De institutioner som normalt skulle göra sådana deklarationer kostsamma tycks, enligt artikeln, agera långsamt, omständligt – eller inte alls. Den pekar på att Ben-Gvir återöppnat det underjordiska fängelset Rakefet, som stängdes på 1980-talet för att det ansågs omänskligt, samt på påtryckningar för dödsstraff för palestinier dömda för terrorattacker – något som enligt texten firats med en tårta med snar-motiv. Artikeln noterar också att tortyr och sexuella övergrepp i israeliska fängelser är väl dokumenterade, och att Israel finns på Förenta nationernas svarta lista över sexuellt våld i krigszoner. I en sådan miljö kan internationellt språk om utredningar, ramverk och framtida förhandlingar fungera som en sorts väntläge, medan verkställande organ fortsätter fatta beslut som senare är svåra att rulla tillbaka.

Poängen i Maliks resonemang är att Ben-Gvirs raderade film, Katz uttalande om fördrivning och ett godkännande av bosättningsutbyggnad är konkreta handlingar som inte kräver att omvärlden gissar avsikter mellan raderna. De är offentliga, kan knytas till namngivna beslutsfattare och finns dokumenterade.