Simon Tisdall: Världen glider mot större krig

Simon Tisdall varnar i en krönika i The Guardian den 6 september för att världen glider mot ett bredare krig och en mer allmän oordning. Han inleder med en sittstrejk i Delhi den 6 juni, organiserad av Indiens ungdomsrörelse Cockroach Janta, och använder den som symbol för ett större mönster: krig som aldrig tar slut, växande humanitära kriser, tilltagande auktoritärt styre, demokratier som inte fungerar och vad han beskriver som ohejdad laglöshet. Till detta lägger han ökande ojämlikhet, hög statsskuld, spridning av kärnvapen och ”farliga chansningar med artificiell intelligens”.

En central poäng hos Tisdall är att finansmarknaderna åter har börjat utöva disciplin över stater. Han skriver att turbulens på de globala obligationsmarknaderna förra veckan drev upp lånekostnaderna och lämnade Storbritanniens regering kämpande, som en påminnelse om att även stora stater kan få sitt handlingsutrymme beskuret när långivare kräver bättre betalt. Landets nye premiärminister, Andy Burnham, har talat om en ”ny era av möjligheter”, men Tisdall beskriver hans första månader som hårt bundna av yttre chocker och säkerhetsåtaganden. Som exempel nämner han att Burnham valde Ukraina som första utlandsresa och att Storbritannien positionerar sig som en ledande motståndare till Vladimir Putins invasion.

Tisdalls geopolitiska karta bygger på allianser som fransar upp och på tillfälliga kopplingar mellan motståndare. Han menar att allianssystemet efter 1945 håller på att vittra och beskriver hur Donald Trump hånar Europa och Nato med tullar, hot om trupptillbakadraganden och förolämpningar ”i en tid av akut sårbarhet”. Samtidigt tecknar han en kedja av samarbete mellan stater och aktörer som annars står i konflikt med väst: Kina hjälper Nordkorea, Nordkorea hjälper Ryssland, Ryssland hjälper Iran och Iran hjälper Hizbollah och huthierna. Han hävdar också att Washingtons relationer i Asien är ansträngda, där partner i Japan, Sydkorea, Filippinerna och Australien ser Kina som hotfullt samtidigt som tilliten till USA vacklar.

Mellanöstern och följdverkningarna därifrån placerar han i centrum för den nuvarande spiralen. Israels svar på massakrerna 2023, skriver han, har utlöst ett pågående regionalt krig som involverar Palestina, Libanon, Syrien, Jemen, Irak, Iran och gulfstater. På andra håll pekar han på ”fruktansvärda grymheter” i Sydsudan och ett folkkrig mot en brutal militärjunta i Myanmar. Han påstår dessutom att Trump har ”förlorat sitt Iran-vad” samtidigt som bombningar fortsätter utan någon tydlig slutpunkt.

De mänskliga följderna är, enligt Tisdall, massfördrivning och ett hjälpsystem som inte längre bär. Han skriver att humanitära kriser, drivna av krig, klimatpåfrestningar och katastrofer, ger upphov till kaotiska folkvandringar, undernäring och sjukdomar, medan det FN-ledda biståndssystemet är ”förlamat” av nedskärningar i finansieringen från USA och Storbritannien. Mot den bakgrunden är hans föreslagna väg ut inte ännu ett toppmöte eller ännu ett strategidokument, utan vanliga människors förmåga – protester, civilsamhälle och väljare – att stå emot rovgiriga ledare.

Tisdalls belägg kommer samtidigt från just de arenor där han menar att systemen sviktar: obligationsmarknader som kan omprissätta staters löften över en natt, och allianser som vilar på ledare som kan byta kurs med ett tal. Han börjar med en ungdomlig sittstrejk och slutar med slutsatsen att medborgarna återstår som motvikt när regeringar och institutioner inte längre förmår hålla sina egna ordningar stabila.