Andy Beckett: Burnham riskerar styra Storbritannien på Reform UK:s villkor

Reform UK:s partikonferens i Birmingham den 4 september följde ett välbekant manus. Partiets talesperson i inrikesfrågor, Zia Yusuf, försäkrade publiken att ”makten är inom räckhåll”, och budskapet kretsade kring invandring, brottslighet, bidrag, identitetspolitik och målet om noll nettoutsläpp. Men tidpunkten gör ändå konferensen politiskt laddad: Storbritannien har nu en ny premiärminister, Andy Burnham, och Reform kommer till mötet försvagat av finansieringsskandaler och en rad förlorade fyllnadsval. Trots detta visar, enligt Andy Beckett i The Guardian, de flesta opinionsmätningar sedan Burnham tillträdde att Reform ligger kvar på ungefär samma nivå, eller bara marginellt lägre.

Förklaringen handlar mindre om rörelse och mer om matematik. Beckett placerar Reform-väljarna på nära en fjärdedel av väljarkåren – tillräckligt många för att styra vad som över huvud taget diskuteras, även om partiet tappar någon procentenhet hit eller dit. Pressen på Burnham blir då inte bara att slå Reform i val, utan att regera som om Reform vore den opposition som sätter villkoren: ständigt skärpta tag, hårdare linje i välfärdspolitiken och en ordning där kulturstrider behandlas som statens kärnuppgift. I ett sådant läge blir politiska beslut signaler till en lättantändlig publik snarare än planer som tar hänsyn till vad staten faktiskt mäktar med.

Beckett pekar på områden där begränsningarna redan syns. Brittiska fängelser är överfulla och fångantalet är ovanligt högt i ett historiskt och europeiskt perspektiv. Löften om allt hårdare rättspolitik krockar med en enkel realitet: antalet celler och personal är ändligt. Energipolitiken stöter i sin tur på geologin. Nordsjöns olje- och gasfält beskrivs som nära uttömda, samtidigt som regeringen ändå framstår som allt mer benägen att godkänna ny storskalig fossil utvinning. Klimatfrågan framställs som ”uppenbar” och förvärrad, men målet om noll nettoutsläpp fungerar fortfarande i samtalet mer som en stammarkör än som en uppsättning svåra avvägningar.

Artikeln beskriver också hur Burnhams sköra återhämtning i mätningarna mindre beror på att han vunnit över högerväljare, och mer på att han tagit tillbaka stöd från De gröna och Liberaldemokraterna. Det skapar en andra fälla: Labour kan förskjuta sig åt höger för att jaga Reforms dagordning och ändå tappa åt vänster till partier som erbjuder ett renare alternativ. Beckett kopplar detta till Keir Starmers öde, efter att Starmer meddelat att han abrupt lämnar parlamentet. I Becketts version var Starmers misstag att i regeringsställning följa en dagordning som Reform definierat – för att sedan upptäcka att de väljare som brann mest för den ändå inte accepterade en Labour-regering.

Fyllnadsvalen ger, enligt Beckett, ett blandat facit som gör enkla berättelser svåra. Burnham slog Reform tydligare än väntat i fyllnadsvalet i Makerfield, men Reform ökade både sin röstandel och sitt röstetal där. En seger krympte alltså inte automatiskt motståndarens väljarbas; den ändrade främst mandatfördelningen. Beckett noterar att De grönas ledare Zack Polanski ställer upp i ett fyllnadsval för att försöka vända den gradvisa återströmningen av progressiva röster till Labour.

Till höger beskriver Beckett en trängsel: Reform, Restore och Konservativa tävlar om att vara längst till höger. En sådan konkurrens belönar upptrappning och straffar varje återgång till administrativ realism. Burnham, menar Beckett, möter dessutom ett land som är djupare splittrat än under de epoker då Labourledare som Tony Blair, Harold Wilson och Clement Attlee kunde locka och behålla ett betydande högerväljarstöd.

Birminghams konferens slutade som partikonferenser brukar: applåder, slagord och en känsla av oundviklighet. Regeringssidan måste däremot, när vardagen börjar igen på måndagsmorgonen, faktiskt ordna fängelseplatser, säkra energiförsörjningen och få budgeten att gå ihop.