Kuba släpper in utlandskubaner som delägare i privatföretag

Kuba har ändrat sina regler så att utvandrade kubaner kan bli delägare i företag på ön. Regeringen beskriver detta som en del av sitt mest genomgripande ekonomiska reformpaket sedan 1959. Ändringen, som publicerades i den officiella tidningen i början av september, uppdaterar artikel 54 i förordningslag 133 och slår uttryckligen fast att kubaner bosatta utomlands – liksom utlänningar med permanent uppehållstillstånd i Kuba – får äga andelar i privata företag, däribland mikro-, små och medelstora företag, rapporterar El País.

Beskedet kommer mitt i vad El País kallar Kubas värsta ekonomiska kris i landets historia. Staten försöker hålla i gång grundläggande verksamhet samtidigt som elnätet sviktar, och den privata sektorn hålls tillbaka av regleringar och brist på finansiering. President Miguel Díaz-Canel har offentligt vädjat till diasporan och sagt att Kuba ”inte har råd att förlora en enda bra kuban”. Den nya juridiska mekanismen är tänkt att omsätta den retoriken i kapital och kunnande.

Reformen ska inte bara vara ord. Nationalekonomen Ricardo Torres, som El País citerar, säger att åtgärderna genomförs via ministerbeslut i stället för att stanna vid högtidliga löften. Bland förändringarna finns regler som trädde i kraft i september och som tar bort det tidigare taket på 100 anställda per företag utan att sätta ett nytt. Dessutom får egenföretagare samtidigt äga andelar i företag eller kooperativ. Det bredare paketet på 176 åtgärder utlovar större självständighet för statliga bolag, större rörlighet i lönesättningen, tillstånd för privata banker och möjlighet för privata företag att söka utländska investeringar utan statlig mellanhand.

Samtidigt är ägaröppningen konstruerad så att den politiska risken hålls kvar inom landets gränser. Utvandrade kubaner måste vara myndiga, sakna skulder till banker eller staten och utesluts om de har statliga uppdrag eller avtjänar straff för brott som anses oförenliga med affärsverksamhet. Den sortens prövning ger staten en administrativ grind som kan stängas om en delägare blir obekväm.

Den större begränsningen är juridisk snarare än affärsmässig: Kubas domstolar är inte oberoende. Torres varnar för att när tvister berör statens intressen är det oklart hur opartiskt de kommer att avgöras, eftersom rättsväsendet kontrolleras av kommunistpartiet. För investerare i diasporan innebär det att de skydd som minoritetsägare normalt räknar med – förutsebar tillämpning av regler, opartisk tvistlösning och gränser för godtyckliga ingripanden – i praktiken beror på samma politiska aktörer som också reglerar, beskattar och ger tillstånd.

En separat spanskspråkig opinionsartikel på Voz.us, om Mexikos människorättskommission som ingått avtal med ett kubanskt universitet som enligt granskare har avstängt och trakasserat studenter av politiska skäl, belyser den anseendemässiga sidan av Havannas öppning. Regeringen vill att utomstående ska behandla kubanska institutioner som normala motparter – i näringsliv, akademi och finans – samtidigt som möjligheter internt fortsatt villkoras av ideologisk lydnad.

Kubas vad är att kapital ska acceptera administrativa tillstånd i stället för rättigheter som kan göras gällande, om vinsten ter sig tillräckligt stor och alternativen är sämre. Den nya förordningen säger till utvandrade kubaner att de får köpa in sig; den säger inte vad som händer den dag staten bestämmer sig för att den vill ha tillgången tillbaka.